Årskrönika 2012

Havsöringssäsongen

Robban

Tidigare premiärer och tidigt på säsongen har jag normalt sett varit ute relativt mycket – i år var det ett annat fokus på att inte trötta ut sig själv utan fiska dagar med rätta förhållanden. Det började bra iaf med 12 blanka på de första 3 turerna varav 3 st över 50cm. Sen fortsatte säsongen som den brukar med mer sporadiska fiskar utan någon speciell som stack ut i mängden. Pattegrisen, Borstmask och Baitfish av olika modeller och storlekar var de flugor som levererade genom säsongen.

Pada

Havsöringssäsongen 2012 var nog den mest mediokra på många år, hur många bompass jag hade på raken tappade jag räkningen på, seröst alltså. Jag tappade tron till 99% nästan, och det blev sällan bättre av att höra rykten om att kleti o pleti drog fisk på löpande band…Att det skulle bli på det här viset hade jag aldrig kunnat föreställa mig efter en vecka in på säsongen. Jag hängde med Martin och Steffan till en för mig ny lokal och den levererade direkt i en riktigt fin nedfallsfisk, stark, arg och blank, tyvärr lite för lite fett på kroppen för att vara klockren blank. Trots det en strålande inledning! Sen var det stopp…STOPP…

Jag fick nöja mig med att allt som oftast klappa mina vänner på axeln och återigen gratulera till fina fiskar, själv kände jag verkligen ingenting! En av de där gångerna jag minns bäst, ja alltså när jag fick gratulera en av mina vänner, var när jag och Richard var på en av mina absoluta favvis spots, med oss hade vi också Jörgen som hade kommit hela vägen från östra Skåne. Det var mer eller mindre vindstilla, vilket sällan talar för bra fiske, men himmeln var stålgrå och tempen hade kypit lite uppåt, så det fanns ändå lite örhoppning.

Visst hade vi alla rätt att känna förhoppningsfulla, och den som idag drog det längsta strået var Richard som lyckades lura en riktigt fin pjäs på en av sina fulflugor, hur karln bär sig åt vet jag inte, men fisk plockar han! Blank, fin och stark! Klockren blänkare!

Det blev en del ”premiärer” för mig det här året. Och efter förra vårens miss med Bosnien satsade vi i år istället på ett säkert kort: Slovenien! Inga varma kläder, ett ok torrflugefiske och god öl…nåja, god öl stämde ju åtminstone…;) När vi vaknade första morgonen på plats var det INTE många grader varmt, va f-n?! Bara in och klä på sig allt man hade packat ner, mössa hade inte varit i vägen men enligt expertisen så skulle det vara 20-25 grader varmt så det var ju inte nerpackat…

Slovenien

Trots den kalla starten blev vädret allt mer stabilt ju längre veckan gick, och vi fick några riktigt fina dagar. Slovenien är ett sagolikt vackert land, och inte minst Socadalen! Älvarna är nästan overkligt klara och därmed också väldigt svårfiskade. Tack vare Robbans stora kunnande om älvarna fiskade vi ofta olika sträckor av olika älvar nästan varje dag. Men självklart fanns det ju några favvisar som besöktes fler gånger. Jag blev lite smått förälskad i den lilla men sagolikt vackra Trebusica, mycket smygfiske och mycket krånglande, kanske inte alltid så stor fisk men ibland gör det precis INGENTING!

Trebusica håller ju dock en hel del Marmorataöring, och Robban, kungen av Marmorata, drog ett par riktigt härliga fiskar i de djupa hålorna där dom gärna står och smyger på småfisk. Man märker att man fortfarande har mycket att lära och Robban gav mig en smått förnedrande lektion i hur man tar harr på nymf…;-) Men, nymffiske är inget för mig så det bjussar jag enkelt på 😉     

Man lever ett jäkligt gott liv när man fiskar i Socadalen. God espresso med utsikt över dalen på morgonen, fina, nybakade baguetter fullkomligt fullproppade med salami eller prosciutto på förmiddagen när man kastat av sig den värsta abstinensen, några timmars fiske, flottig god vitlökspizza med en kall öl till lunch, ännu mera fiske och sen när solen gått ner en fin winerschnitzel till kvällsmat! Livet på en pinne!

Fisket i Slovenien handlar till relativt stor del om att dunka tunga nymfer i strömmarna, men allt som oftast går det att hitta ytaktiv fisk längs kanterna och i skydd av skuggan. Jag och Jeppe la ganska mycket tid på att försöka leta upp just dessa fiskar, och flera gånger lyckades vi med att lura dom. Det är otroligt spännande att fiska med små små CDC-tussar i strl 18 och 20 och se dom förvinna i ett litet försiktigt vak, det är kärlek!

                            

En av de sista kvällarna, efter nästan en veckas hetsande och tråkande av varandra, var det äntligen dags för Medfluga-mästerskap i dart på Baca Bar. Skyhöga insatser (en öl) och sanslös prestige stod på spel! Alla fick varsin testomgång för att kasta in sig lite, och när det så var dags för den riktiga omgången var spänningen olidlig. Det var många darriga händer och en hel del handsvett kan jag avslöja, men efter en lång omgång lyckades jag äntligen gå ut på dubbel 4 och gå segrande ur holmgången! 😉

Slovenien gav åtminstone mig massvis med mersmak, så hit åker jag definitivt igen, förmodligen redan till sommaren 2013…

Med våren och värmen här hemma börjar det så smått hända en hel del spännande saker i våra små åar här runtomkring. En mängd olika sländor börjar kläckas och nästan först ut är den som nog är en av mina egna personliga favoriter: Baetis Rhodani. Vet inte exakt VAD det är som gjort att jag fastnat för just denna men det är något speciellt, vacker är den iallafall! Jag tycker om den och fisken tycker om den, det räcker för mig! Det blev en del farande fram och tillbaka till ett par åar och resultatet tycker jag känns ganska ok. ett par finingar blev det iallafall! Det är ett riktigt spännande fiske att sakta smyga och kravla sig fram mot en vakande fisk i ett litet och trångt vatten, och sen få möjligheten att lägga ut ett kast mot den utan att skrämma den. Ibland lyckas det, ibland går det käpprätt åt skogen…

Öringfiske

I Juli var det äntligen dags att bege sig till allas våran norska favoritälv! Förhoppningarna är som alltid ganska högt uppsatta, även om man vet att det finns mycket som kan ställa till det. Den här gången var det ganska hyggliga förhållanden, så förhoppningen var väl mest inställd på att Robban skulle lyckas lura sin första torrflugeöring i den norska pärlan! Det ska dock tilläggas att det är betydligt lättare sagt än gjort. Det är ett ruggigt svårt fiske men på samma sätt så inspirerande och utmanande.

Det är något alldelles speciellt med just denna älv och dess omgivningar, det ligger nåt magiskt över det. Jag fylls av en så härlig känsla av lugn och tillfredsställelse varje gång jag återvänder. Förhoppningen om att lyckas lura en rejäl pjäs på torrt finns ju alltid där, men det är verkligen inte det viktigaste.

Robban som är en väldigt upptagen man hade inte tid att stanna hela veckan, så när det var dags för honom och Niclas att packa bilen för hemfärd var det tyvärr med ännu en nolla i kolumnen över fångade fiskar. Det var i och för sig inte utan att ha fått chansen, 6-7 missade mothugg har man inte råd med! 😉

Lagom till att grabbarna åkte hem fick vi som stannade kvar uppleva riktigt fina kläckningar av den coola ephemerella aurivilli. Den sländan har vi att tacka mycket för att vi lyckades ta ett par riktigt fina norgeöringar!

Efter en vecka, när ytterligare två av oss skulle åka hem, var det dags för mig och Richard, som ännu inte riktigt fått nog av det, att ta oss vidare mot ett nytt okänt vatten. Lite inside information hade skvallrat om ett mer eller mindre okänt vatten som höll ett gott bestånd av grov öring som tydligen inte var helt emot att gå upp och ta torrt. Det räckte för oss, vi styrde kosan mot den älven direkt! När så en envis kallfront drog in över oss med regn och kall vind kände vi att vi inte kunde göra oss själv rättvisa. Det blev liksom ingen riktig chans över det hela. Därför blev vi mer eller mindre tvungna att ta beslutet att packa ihop och köra hem, tråkigt till tusen men helt klart det enda raka…så, fiasko med andra ord…

Multe

Förra året tog mina vänner Martin och Steffan ett rejält krafttag med att försöka lura Multe på fluga. Vintern genomleds av att höra deras historier om hur jäkla svår den är, lättskrämd och lynnig till tusen att få att ta flugan. Jesper hade tidigare år försökt och försökt utan någon större lycka, ett par sprängda tafsar och nåt för snabbt mothugg var det tunna resultatet, så det var med skräckblandad förtjusning jag bestämde mig för att jag banne mig skulle ge mig på det där konstiga fisket den här sommaren! Och jag säger bara jises…det är svårt, GALET svårt! Men jäklar vad belöningen smakar mumma! På en av mina allra första soloturer efter Multe får jag ganska tidigt syn på ett gäng fiskar som går och äter på två olika stenar. Länge sitter jag och mest bara njuter av att se de stora fiskarna långsamt vaja på sjtärtfenorna i det 20 cm djupa vattnet. Till slut känner jag att jag bara måste ge det ett försök. Jag siktar in mig på att fiska på dom när dom kommer och ska beta på den stenen som är närmast mig, inte mer än 6-7 meter från den sten jag själv nerhukad sitter på. Första omgången dom kommer händer inget, trots att jag bokstavligt talat lägger flugan mellan dom och stenen, likadant andra omgången…tredje…fjärde…

Efter ca 20 minuters väntande och försiktigt kastande kommer dom så återigen mot ”min” sten, första kastet, flugan studsar på den stora stenen och ploppar ner precis framför näsan på en av fiskarna, bråkdelen av en sekund senare rinner linan ut genom mina fingrar, snabbt mothugg och den sitter!! Jag har en, jag har en, jag HAR en!? Jag fattar det inte riktigt till en början men jag har verkligen fast fisk! Till en början är den, till skillnad mot vad jag hört grabbarna säga, ganska lugn och går mest och bökar, men sen fattar den nog att allt inte står rätt till och sätter av i en lång och kraftfull rusning, NU fattar jag vad dom menar! Vilket jäkla ös, och vilken kraft! Jag kan inte riktigt hålla mig så jag bara brister ut i ett högt vrål där jag står ensam på strandkanten! Med hjärtat i halsgropen lyckas jag efter en härlig kamp styra in den mot stranden, ett fast grepp runt sjtärtspolen och den är min! Den är MIN! Jihoo!! Vilket otroligt flyt alltså! Det är ett kraftullt paket, Multen! Jag uppskattar den till mellan 3 och 4 kilo, tar ett par snabba bilder innan jag låter den återhämta sig och simma tillbaka till sina Multekompisar…vilken otroligt härlig fisk alltså!

Multefisket har mig fast i ett stadigt grepp, ”giftet” har fått mig beroende. HELA sommaren, varenda liten ledig stund ägnas åt Multen. Många mil i bil och nya ställen rekas, och visst finns det fisk mer eller mindre överallt. Dock finns det vissa ställen som håller betydligt mer fisk än andra, så det blir oftast att man kör till de mer säkra spotsen. Hur resten av multesäsongen gick? Jag brände ett helt gäng fiskar, ibland så många som ett par tre stycken på en och samma tur. Så den där fisken som verkligen landades kändes mer eller mindre som en riktig ”flytfisk”, men flyt förtjänar man är det någon som sagt till mig, så jag får väl tro på det…;-)

Tack vare Multen, jag ger den all skuld, så kändes inte havsöringsfisket längre som prio 1…det är sant, och det stör mig till viss del. Jag ÄR en öringfiskare, MEN…

När dagarna började tryta på öringsäsongen viftades det bara bort, åtminstone för min del, jag ville så gärna känna kraften av en multe EN gång till innan säsonge är över…öringsäsongen var således över för mig för längesen, men när jag nu sitter här ocj skriver är jag glad att det snart är januari, snart dags för havsöring igen! Till nästa säsong ska jag försöka behärska mig och inte missunna det…to be continued…

Jeppe

Slovenien i september

Sommarens fiskeäventyr för min del skulle bli Norge men komplikationer under graviditeten med vårt andra barn gjorde att jag fick hålla mig hemma under sommaren. Allt gick dock bra och jag är numera stolt fader til två underbara flickor. Åtminstone fram till tonåren påstår en del. Självklart en stor besvikelse fiskemässigt men eftersom jag har en väldigt förstående fru föreslog hon en senare fiskeresa efter nedkomsten. Ungefär tolv och en halv minut senare var resan med Robert till Slovenien bokad och pappadagar sökta, tack försäkringskassan. Slovenien? Igen? Varför i hela fridens namn har ni inte mer fantasi? Ok ok, men ni har sett bilderna? 25 grader varmt och torrflugefiske i september är tillräcklig motivation för mig iallafall. När dessutom chansen att fiska soca är mycket större än när vi brukar vara nere i maj då den brukar gå hög och färgad, var jag såld. Det var trots allt bara min fjärde gång där nere. Eller är det den femte?

 

Köpenhamn, swisch, Venedig, fiat 500, nån timme senare, pschiii, union…

Soca? Min gump… tokregn när vi kom ner och färgade och höga åar. Inte ofta jag ger upp torrflugefisket men jag knöt faktiskt på den sanslösa jiggflugan som dom lokala marmoratafiskarna dunkar i åarna. Man kan ju gärna inte ignorera de inföddas samlade erfarenheter hur man ska komma åt den mytomspunna fisken. Nu tänker ni små förtyngda upsidedown nymfer? Jag pratar om jiggar, riktiga jiggar på 5-10 gram med marabou eller zonkerstrip som slungas ut i gropar, hålor och djupa strömmar där rovdjuret lurar. Glöm inte att ducka om du är en kass kastare. Vi fick faktiskt ett antal marmorator, eller ja, jag fick en och Robert många.

Älvarnas nivå sjönk snabbt och underbara dagar, även i soca, följde. Även en dagstur till sava bohjinka blev det och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den ån? Mycket mer fisk men också fler folk. Det kläckte inte nämnvärt som det tydligen kan göra där så vi får väl prova igen ett annat år. Hemresan blev lite annorlunda när vi körde upp på ett tågflak och rasslade iväg på den 100-åriga järnvägen genom berg och dal. Tur att det var mörkt så man inte kunde se ner i ravinerna där vi färdades över gamla stenbroar.

Som jag nämde i inledningen kan det tyckas märkligt att vi återkommer till socadalen år efter annat men eftersom det erbjuds femton mil vattenvägar att fiska i och att förhållanden och förutsättningarna ändras från år till år gör att vi ständigt ges nya utmaningar och för oss ofiskade sträckor där nere. Och så är det förstås väldigt mycket semester när man är nere.

  

Pada

Gäddfisket

Med höstens intåg dyker en av två favoriter upp, gäddfisket! Det är ganska märkligt att man går och ser fram emot det egentligen, för gädda betyder ju höst, höst betyder att det snart är vinter, och vinter är INGET man tycker om! Men gädda tycker vi trots allt om, väldigt mycket! Det är grymt kul att få gå och schwunga iväg en stor flashfluga mot en samling stenar som ligger på en halvmeters djup och bara vänta på att det ska bli en virvel bakom flugan, det är action! Trots att det inte blev så många turer under hösten som man hoppats på, kan åtminstone jag inte vara annat än nöjd. Redan på första turen, på ett ställe som mest är känt för mindre fisk, hade jag turen att lura en madam på 7,5 och direkt på turen efter ta en riktigt kort och tjock fining på 7 jämnt! Flyt! Bortsett från det så kan nog denna säsongen kännetecknas av många och små tyvärr…några 5-5+ kom förvisso upp men…visst, det är ju fantastiskt fina fiskar men…ja, ni vet…;-)

Som alltid känns det, nu när säsongen mer eller mindre är över, som att man hade velat fått mer uträttat, man känner sig liksom inte riktigt färdig med gäddfisket för året. Fisket på vårgädda är åtminstone inget som tilltalar mig överdrivet mycket då fisken i lugn och ro ska få förbereda sig inför leken, det kan dom få göra i fred tycker jag…

Abborrfisket

Den andra favoriten som hör hösten till är fisket på bräckvattenborre! Jakten på de riktiga troféfiskarna är en riktig höjdare. Det är inte i mycket av alla de olika fisken man bedriver som vikten är speciellt viktigt, men just under borrefisket blir det lite jakt…Platsen vi ofta årekommer till hyser ett nästintill magiskt besånd av groteskt stor borre, så den smått osannolika, men dock ändå fullt möjliga, drömmen om att ta en borre på 2 kilo finns alltid där. Nä, ni läste inte fel, jag menar det verkligen, fisk på 2 kg+ kommer upp varje år…

Det är med höga förhoppningar man varje gång riggar spöet, de första kasten är alltid lika spännande. Tyvärr känns det som att säsongen för borren även den är över för den här gången, snö och -10 utanför fönstret nu talar åtminstone för det. Vi hann iallafall med några turer, och det kom upp en hel del riktigt fina fiskar! Jag lyckades höja mitt pb från 1500 g (vilket i sig är en galet stor borre), till smått osannolika 1650 g! En riktigt stor baitfish blev en för stor frestelse för den fisken. I exakt samma håla hade jag innan det tagit en på 1350 g och en på 1500 g…galet är ordet…