Jo, det var lite en sån dag liksom. SOL, lågt vatten järnet och ja…kändes liksom sådär. Men jag och Martin försökte på nåt falskt sätt trissa förväntningarna ändå i bilen på väg. Ingen av oss trodde nog egentligen inte på vad den andra satt och ljög om. Men, fiska är ju rätt skoj så vi kör! Kan ju bli en fin vårdag oavsett…
Kändes till och med FANTASTISKT ohett när vi kom fram…men vi kastar av sträckan så har vi skiten gjort liksom…
Och jo, en blank 40 cm´s tycker tigerräkan ser god ut och biter, helt ok att lyckas hitta iallafall EN fisk i ett läge som känns rätt tröstlöst.
Rille ringer och påstår att han är på väg till en annan spot, äh, kan lika köra dit vi med, vi kan ju liksom ha ”tråkigt” tillsammans…
Rille sitter fortfarande kvar i bilen när vi kommer fram, Janne står en bit bort ute i vattnet och ja, han fiskar faktiskt! Hmm…vi chillar nog lite. Vi slår oss ner i solen och tar det allmänt lugnt. Det känns som att det inte är nån panik direkt. Vattnet fortsätter att sjunka och solen bara skiner och skiner, fan, man kanske kan fylla på lite på fiskebrännan i fejan?
Timmarna går, vadarna börjar torka, och magen börjar kurra….
-”En deg nu hade inte suttit fel” får Rille plötsligt för sig. Alla vaknar ur ”dvalan” och blir plötsligt jäkligt pigga,
-”Kör du o hämtar ett gäng pizzor då?” frågar jag lite lätt hånfullt…
(Tystnad)
-”Ja vafan, vad ska ni ha då?”
Sweet! Pizza på stranden, Rille kör o handlar och vi kan fortsätta det vi gör så bra, just ingenting!
39 minuter senare är vi om möjligt ännu mer nöjda, mätta, belåtna och fortfarande med en sol i ansiktet som ändå värmer lite i den lätt kylande vinden. Vattnet då? Har det hänt nåt? Jomen, det har vänt, det är på väg upp igen!
Men, vi har det ju rätt gott här på stranden…äh, vi väntar ett tag till, ingen panik…
När vi har jäst i typ 5 timmar och 46 minuter tycker vi ändå att det kanske kan börja bli dags att iallafall TÄNKA på att göra ett kast…
17 minuter senare har vi alla väldigt mödosamt släpat ut oss i vattnet. Nu har ju faktiskt vattnet ändå stigit så pass mycket att det känns liiite vettigt att fiska.
7 minuter senare har jag ett tuuungt och ganska segt hugg, spänner upp och känner hur det tar stopp. Rätt tunga gungningar och ”jaha, nedfallsfisk…” Men efter en kort stund ser jag fisken och den ser ju väldigt blank ut för att vara en utlekt? Den fattar att allt inte står rätt till och börjar ilskna till, aha, en bättre fisk! Den är till och med så fin att jag gapar och vinkar åt både Martin och Janne att dom nog får komma hitåt lite.
Jo, det är en riktig tjockis! 60 cm lång prick och med en buk som skulle göra vilken Bahamiansk kvinna som helst avis…
Det tar inte många minuter efter att vi släppt iväg fisken innan Martin gapar till bakom ryggen på mig, vänder mig om och ser att han står med böjt spö, sweet! Verkar vara en bättre fisk också, det syns rätt tydligt. Jag tar mig bort mot honom och visst, det är en silvrig finfisk också!
Stimmet är inne och snurrar framför oss så det är bara ut med flugan igen! Jag får ett par mindre till och bommar en, Martin hinner tappa två innan stimmet verkar ha dragit vidare…
Det blev några intensiva 15-20 minuter, vi fiskar vidare men ingen av oss fyra känner något mer…
Med liite bättre bränna i ansiktet än man hade i morse bestämmer vi oss att det får vara nog. Vi är nöjda.
//Pada
Medfluga.se 