Många gånger har jag hört (och frågat) om öringarna i Norge, utan att själv ha varit där. Det har pratats om svårflörtade individer som tas på förlängda 15-fots tafsar. Lägg därtill buskar och träd både framför och bakom, över och under. Storleken på öringarna varierar från 3 hekto till riktiga pjäser på över 3 kilo. Därför fanns det inte tillstymmelse till tvekan i mitt svar, när det diskuterades om intresse fanns till resan som skulle göras med de flesta medlemmarna i medfluga, samt en gästspelare. Planerna smiddes snabbt ihop. 6 goa gubbar, som alla fixar varsin middag, i ett hus vid ett av norra Europas bästa öringvatten. Snacka om setup.
Som besökare för första gången var detta mycket speciellt för mig. Någon har varit där två gånger tidigare, utan att få fisk. Jag visste att detta skulle bli en utmaning. Mitt mål under veckan var att få en fisk och om detta uppfylldes skulle jag därmed vara mer än nöjd. Första dagen, när jag fiskade med Jeppe, tappade jag en hyfsad fisk genom ett för hårt mothugg och stod synnerligen frustrerad vid älvkanten och undrade vad jag gjorde för fel. – Bara lugn, sa Jeppe, det händer alla. En halvtimme senare kliver nästa på. Det var så vansinnigt vackert. En bra drift, precis i strömkanten, där jag sett en öring stå och plocka dagsländor så där försiktigt som bara öringar kan. När jag ser svansviftningen lyfter jag spöet och känner gungningarna fortplantas i mitt spö. Det känns som två kilo, men visar sig väga ungefär 5 hekto. Vilken kraft! Första dagen – målet var nått. Vi förflyttade oss och vid nästa fisk vi ser säger Jeppe: – din tur, jag tog förra. Men jag är så nöjd, euforisk, att jag svarar: – ta du den. Också.
Vi snittade nästan 12 timmars fiske per dag. Eller rättare: 12 timmars vistelse i den tysta vackra norska fjällvärlden, för mycket av tiden går till att smyga, vänta på rätt tillfälle eller bara vänta ut regnet för att kläckningarna skall komma i gång. Vid andra tillfällen känner man hur marken vibrerar när långtradarna kör förbi, där vägen går fem meter från älven och vi gömde oss från öringarna bakom buskar, fullt exponerade för förbipasserande trafik med risk att få på en långtradare i bakkastet.
Hur många fiskar vi fick totalt vet jag inte, men jag vet att jag fick sex stycken och bommade nästan lika många. Tror ni jag är nöjd? Det som också är glädjande är att alla fick fisk, både de som gått bom på tidigare resor men även de som inte fiskar på de mindre öringarna. Jag vet inte heller vikten på största fisken, men om bilderna visar fantastiskt vackra fiskar, så är de ännu vackrare i verkligheten. Min största vägde strax över ett kilo och då var min största ändå minst av de andras största fiskar. Jag är nöjd ändå.
Efter hemkomsten diskuterades det kort och koncist om vem som skulle skriva. Ett förslag räckte: Jens har ju aldrig varit där, alltså får han skriva. Ric-Hard påpekade att jag skulle tydliggöra att jag klarade examensprovet, där andra tidigare har fallerat, vilket jag nu har gjort.
// Jens
Medfluga.se 
Ja där var man många gånger på 70 talet.