Jaaadååååå!

Jaaaaadååååååå!

Klockan ringer 04:35. Nope, jag skojar inte, 04:35! Vansinne, självklart, men vad ska man göra när dagarna är korta och körvägen är egentligen för lång för att anses vara en vettig dagstur. Vettig har jag nog, vid närmare eftertanke, aldrig blivit kallad. Lyckligtvis är inte Robert eller Richard inte heller speciellt vettiga. Jag blir hämtad sist så de har varit uppe längre än jag har.

Morgonens första solstrålar når oss och vi hoppas att de ska värma oss under dagen eftersom nordvindarna känns genom tre lager ull och det ”vindtäta” skalet. Men fiska ska vi! Den kraftigt förtyngda flugan landar med ett plopp och jag låter den sjunka till botten. Ryckigt intag med pauser där flugan får sjunka till botten brukar vara rätt taktik för bräckvattensabborren som gärna håller till vid botten så här års. Jag känner en stöt i linhanden och kör ett par snabba strip och sedan paus. Långsamt långt drag och fisken kan inte motstå det lätta bytet. Jag höjer spöet och som alltid strävar borren tillbaka mot botten när den är krokad. Dagens första fisk känns alltid underbar. Fiske är fiske och det finns alltid möjligheten att får en dålig fiskedag. Så att få kroka en firre är aldrig självklart även för den mest rutinerade fiskaren. Storleken känns helt ok och det tar en liten stund innan den vill komma in. En riktigt fin borre runt 8hg som dagens första fisk känns helt ok. Den får posera för Roberts kamera och släpps sedan varsamt tillbaka. Vi e på g helt enkelt!
Nu tror ni säkert att jag kommer att beskriva ett sanslöst och nästan orimligt bra fiske men så var inte fallet. Sol och styva nordliga vindar lägger på locket en aning och fisket går ganska trögt. Hårt arbete krävs, aktivt byte av platser, trimma och byta flugor ger resultat. Inte många men både Richard och Robban tar ett par fiskar på dryga kilot. Jag tar en på kilot blankt och ett par strax under. Fantastiska fiskar men inte så stora som vi vet simmar här ibland.

Det hade varit dött ett tag och jag bytte plats, igen. En håla där borta, en bit ut från vassen kan ibland hålla en del fisk. Redan i första kastet som var en aning kort, kände jag en stöt direkt när jag påbörjat intagningen. Här står fisken. Tar hem, den kliver på, första kastet, fisk, runt ett halvkilo. Andra kastet, känner att det suger till och gör det patenterade långdraget. Stumt, en gren eller? Nope, den rör sig. Flera tunga drag mot botten och det känns att det är en stabil firre. Det virvlar till när den närmar sig ytan flera gånger men den vill inte visa sig. Tar det en aning easy eftersom jag har tappat större fisk med alldeles för hård press. En STABIL tösabit visar hela bredsidan men den är inte färdig än. Vill INTE tappa den här! Min chewey stl 4 ser ut som en liten cocktailräka i munnen på den där borren. Till slut får jag den i ett stabilt tumgrepp och håller upp den så att Robban kan se den från sin lucka i vassen en bit bort. Han har följt fighten när han såg att den drog ut på tiden. 1550gr och nytt pb! Tjohoooo! Fan va gött! Robban visar tummen upp. Med den relativt långa fighten och vägningen tänker jag inte låta mitt ego gå före fiskens välbefinnande och släpper tillbaka den utan fotografering. Kameran ligger nämligen 100 meter bort hos Richard och att ropa i vinden alternativ ringa honom skulle ta för mycket på fisken antar jag. Nästa gång plåtar jag och låter inte kameran ligga utom räckhåll. Kolla fisken på bilden ovan. Dubbla den vikten och där har ni bilden framför er.