En, ett, en…
Kor är inte farliga det vet jag. Men när ett helt stim kommer galopperande mot mig tvingas jag intala mig själv att de bara äter gräs och är mest nyfikna. Töntiga cityslicker, skärp dig! Efter ett tag tappar de intresset av den konstiga filuren bakom trädet och återgår till det kor gör bäst. Chilla i gräset. Ingen stress direkt att vara kossa. Inte dumt, inte dumt alls, om det inte vakar förstås, då är det bättre att fiska. Måste kolla ån och lämnar den relativa säkerheten vid trädet.
Slår mig ner i strandgräset där jag har uppsikt över vattnet både uppströms och nedströms. Ån flyter långsamt fram. Det är djupare vatten här och avslöjar lätt om en fisk äter från ytan. Enstaka Danicor poppar upp från ytan och stiger långsamt till väders. Jag förundras varje år hur stora dessa sländor är. De går knappt att imitera på krok. För att ens kunna kasta ordentligt med lätt utrustning binder jag mina danicaimitationer en aning mindre än originalet. Jag är i tron att en konstgjord fluga har ett skarpare avtryck på ytan än en naturlig, därmed bör en mindre storlek vara mindre avskräckande för fisken. Fisken verkar i alla fall inte tveka det minsta, bara driften är någorlunda.
Där! Uppströms, precis där grästuvan bildar en strömkant, ser jag resterna av en vakring. En perfekt ståndplats. De kläckta sländorna samlas och fisken behöver inte flytta sig mer än 20cm åt endera hållet för att nå varje munsbit som kommer flytande. Där var den uppe igen! Den verkar vara en rejäl fisk eftersom svallvågorna efter vaket når mig hela vägen nedströms. Detta är ett av de få helt perfekta uppläggen man får på en säsong. Jag är dold delvis av en vassrugge, 7-8 meter till fisken, inga hinder för ett rakt vanligt överhandskast. Strömmen framför fisken böjer en aning så om jag bara lägger en anings slack i tafsen kommer flugan att flyta helt ostörd rakt dit fisken står utan att fluglinan stör. Bara ett vak till så lägger jag kastet. Där kommer en slända flytande. Den driver rakt i linje mot fisken. Slörp! Hihi, som i en film, fast på riktigt, och jag är fiskaren. Jag kastar inte direkt, njuter av situationen säkert 12-13 låånga sekunder. Lägger ett perfekt kast, min fluga driver i exakt samma linje som sländan innan, åååååååååååååå där tar den! Höjer spöet långsamt med stort självförtroende och känner bra, tunga knyckar! Yeees! Det blir inte bättre än såhär! Den rusar jakt in i den av strömmen vikta vassen och fastnar. Lirkar och har mig och den kommer loss, endast för att gräva huvudet djup i närmsta vassrugge. Hmmm, smart och stor. Tvingas ta tag i tafsen och dra med försiktigt våld. Självklart lossnar fisken och försvinner med min fluga. PISS! En vakande fisk, ett kast, en tappad öring. Tur att den är hullinglös, som alltid.
href=”https://medfluga.wordpress.com/wp-content/uploads/2014/05/img_0458.jpg”>
<a
Nästa fisk är nästan samma straffspark med undantag att den står i en mindre vassbeklädd sträcka. Den här får jag ju inte missa. Den vakar tydligt och högt på duns med ett riktigt head n tail vak och det är såå vackert. Det kan inte bara vara vi flugfiskare som ser en högre form av naturskådespel i vakande fisk. Ornitologer till exempel, ”kolla den där snedstjärtade violspräckliga stjärtmesen tar ett frö!” Det kan rimligtvis inte vara ens nära upplevelsen av en ytätande öring. Om ni frågar mig alltså… Fisken tar min fluga, den fightas hårt, den är underbar, den är läckert prickig och den är liiite mindre än den förra. Vad ska man säga? Det är ett skitigt jobb men någon måste göra det..
<a
Medfluga.se 
