Jahä…

Jahä…

Med min gode vän Jens var helgens mission ännu ett självmordsuppdrag. Men, som småbarnsföräldrar så finns det inga dåliga förhållanden. Ont om tid, man kan överhuvudtaget inte välja sina fisketillfällen. Man tar vad som ges. Och är lycklig för att ens komma ut. Klass 2 varningar innebär att vanligt folk ska hålla sig hemma. För en havsöringsfiskare innebär det att hitta rätt ställe där fisken kan tänkas käka.
Jag bommar min första fisk för året med en dålig knut och en fuskfluga (pattegris). Jag kan omöjligt vara ödmjuk och fin människa utan jag svär högt och lever rundor och förbannar min dåliga förberedelse. Kanske till och med könsord slipper ut ur min mun som sedan får tvättas med tvål..

Jens däremot levererar med nytt spö och kamelhårsräkan ( jo, riktigt kamelhår som han har bommat från en cirkusanställd). Han ser liksom inga begränsningar och inga gränser vad det gäller sin flugbindning. Över måttet och aningens vinterslank men blir finshushi för familjen. För alla c&r fanatiker kan jag försvara Jens med att nämna att 2-3 fiskar tas upp om året.
Jag får rapporter från ån att fiskar har sett stranden och jag numera är den största loooooosern i gänget. Bitter? Inte jag inte… eller, jo..