Experternas havsöringsflugor. Älvräddarauktion.

Läste ni artikeln om experternas havsöringsflugor i flugfiskefeber #1 och #2? Ni tänkte säkert, den som ändå kunde ha just de flugorna i sin ask. Tänk, nu kan du faktiskt det! Vi auktionerar ut alla experternas favoritflugor i en snygg slimmad flugask där hela beloppet går till älvräddarna. Vi har även gjort ett litet tillägg där artikelförfattaren och fotografen har lagt till två effektiva flugor var och då blir det totalt 18 flugor i asken.
Auktionen sker på vår facebooksida ”medfluga.se” och avslutas om en vecka den 14:e april kl 20:00.

Nämen!!

Den lilla farbrorn hade sett framemot en heldag med de andra farbröderna när lillan plötsligt började kräkas. Och som hon kräkte. Hela natten vomerade det lilla livet. Farbrorn menade till den lilla gumman att hon skulle kasta upp tystare eftersom han skulle upp tidigt nästa morgon. Soffan var hård och oresonlig. Dumma kräkning tänkte farbrorn, nu blir det säkert inge fiske den här helgen. Mycket riktigt, de andra farbröderna fiskade och hade roligt medan den lilla farbrorn grät och grät tillsammans med lillan som hade ont i magen.

Helgen därpå sa Pohlman att nu minsann skulle det bli väder utomhus. Sånt som flyttfåglar gillar. Inga baciller hos familjen den här morgonen. Solen solade, flyttfåglarna flyttade, temperaturen tempade och farbrorn kastade sin fisktuss i vattnet. Han var glad. Det visade sig att redan efter ett par fisktussarkast så var där en liten fisköring som smakade på tussen precis när farbrorn skulle ta upp den ur vattnet. Hoppeti hopp sa fisken och spottade ut tussen till farbrorns stora förtret. Han kunde inte riktigt bestämma sig för om dagen hade börjat bra eller det var ett tecken på ondsinta krafter.

Farbrorn badade allt djupare med sina långa galonbyxor. Plötsligt kände den lilla farbrorn något som ryckte i snöret! Han blev glad eftersom det betydde att en liten laxöring hade smakat tuss återigen. En räktuss den här gången. Men inte! Huvvaligen så besviken farbrorn blev när inte heller den här tussen satt fast. Han funderade och funderade. Var det möjligen krokens fel? Eller bara att fiskisen var liten och inte ville följa med till vanten? Han tittade djupt ner i sin C&F näverask för att finna svaret. Var det månde storleken på kroken som felade? Han kunde inte gärna fråga fiskisen eftersom den simmade under vattnet och farbrorn var över vattnet. Dessutom var det kallt där nere. Farbrorn kunde inte heller prata med fiskar så egentligen var det ganska underligt av farbrorn att tänka så. Men den lilla farbrorn är ju inte riktigt som andra små farbröder.

Även den tredje lilla fiskisen för dagen spottade ut tussen och den lilla farbrorn blev förgrymmad! Han använde fula synonymer för snopp och snippa. Han uttryckte sin tveksamhet inför en allsmäktig kraft som gjorde honom ont och dessutom gjorde han det fulaste en liten tusskastarfarbror kan göra: han skyllde på sin utrustning. Det hjälpte föga men det hade sin förklaring, den lilla farbrorn var jätteledsen.

Med surmulen blick och bestämda steg klafsade den lilla farbrorn upp på land och satte sig på en sten för att begrunda sitt öde. Han hällde upp en kopp java och satte sig att stirra tomt ut över vattnet. Han hade svårt att inte tänka på sina ständiga följeslagare vid vattnet, herr Karma och herr Murphy. Den så förtretlige herr Murphy hade ställt till besvär hela förmiddagen och ingenstans syntes den betydligt mer konsekventa herr Karma. Honom kunde man ibland få några små presenter levererade om man hade varit snäll. Den lilla farbrorn tyckte att han hade varit snäll och därför struttade han ut i havet igen. Egentligen hade han inte speciellt stora förhoppningar om någon fiskelycka den dagen men han hade inget bättre för sig.

Han satte på en riktigt fin fisktuss och började slänga iväg den så långt han kunde ut i havet. Efter ett tag bubblade plötsligt till i vattnet precis där fisktussen simmade i vattnet men i snöret kändes inget. Typiskt tänkte farbrorn, herr Murphy är dum igen. Farbrorn stoppade fisktussens simmande och drog sakta den till sig. DÅ! Kände han i snöret! Det kändes precis som en stor sten men stenen plaskade och snurrade i vattnet. Hurraaa! Det är en stor laxöring som har nappat! Man kunde tro att den lilla farbrorn skulle bli själaglad, men nu infann sig en ny känsla, han blev rädd. Rädd att herr Murphy plötsligt skulle dyka upp så som han ofta gör. Och vara dum igen. Fisköringen forsatte att simma från farbrorn och böjde spöet massor och hur farbrorn än gjorde så ville inte fiskisen inte komma och hälsa på. Nätet på ryggen hängde inte på ryggen utan låg i bilen. Ett bilnät helt enkelt. Ett bilnät är inget att ha tänkte farbrorn när man behöver ett ryggnät. Ett ryggnät som blir fisknät. Fast ett snällt utan knutar. Attans också!

Det ljusblåa snöret försvann från hjulet och farbrorn började skaka. Han kände sig glad och ledsen på samma gång liksom. När fiskisen började tröttna efter ett tag såg den lilla farbrorn att sälen nog hade försökt att mumsa på fiskisens stjärt men den hade turligt nog hunnit undan. Fiskisar är snabba. Jag måste nog sätta på ett plåster om den hälsar på tänkte han. Farbrorn visste ingen annan råd än att gå in till land och fiskisen hängde halvsnällt med. Ibland ville han simma ut igen och det gjorde den också. Där låg laxöringen i vattenbrynet! Glänste och var som tjock liksom. Nu var farbrorn riktigt glad. Undras hur lång fiskisen är tänkte farbrorn och halade upp centimetersnöret. 69 av centimetrarna var fisken. Och tjock var den också. Tusskastarfarbröder tycker om fiskisar som är både långa och tjocka. När laxöringen inte var trött längre simmade den tillbaka ut i det blöta och kalla havet igen. Och jag tror att de båda var riktigt glada…

Murphys karma?

Den lilla farbrorn fick en lucka i schemat och tänkte: Nu ska det fiskas! En vardag! Ett par timmar tillgodo utan att behöva belasta det tunga nollbalanskontot med den lilla gumman.
Farbrorn frågade chefen om komp ställde in ett möte och velocipedade hem. Väl hemma såg han att hans älskade fiskebil var borta och insåg till sin besvikelse att den lilla gumman hade lämnat barnskjutsningsbilen hemma. Den skulle användas senare på eftermiddagen och omöjliggjorde fisketuren. Sören också, utbrast den lilla farbrorn! Han ringde den lilla gumman och grät förtvivlat i telefonen över sin uteblivna expedition till kusten. Den lilla gumman var en anings mer praktiskt lagd än sin förvirrade gubbe och föreslog ett byte av bil vid gummans arbetsplats. Det skulle ta tid men ändå innebära fiske för den lilla farbrorn. Bytt är bytt och kommer aldrig igen och den lilla farbrorn styrde mot kusten. Stora infrastrukturella förändringar förhindrade hans framfart. Typiskt att stimulanspolitik skulle hindra honom just idag. Lågkonjunkturen slår extra hårt mot mig idag, tänkte han.

Han tog på sig alla isolerande lager (de var många) men han njöt av att vara ensam ute. Han skulle precis knyta på en fluga då konstapel kustbevakning kom glidande i sin bil. Finbesök, utbrast den lilla farbrorn! Konstapel kustbevakare sa: FÖRBJUDET!! Nääääää, sa farbrorn. Fredningsområde är där borta! Konstapeln sa: naturreservat! Ja, sa farbrorn, där borta. Näääääää, sa konstapeln, i vattnet! I vattnet, sa farbrorn? I vattnet, sa konstapeln! Skyltarna? Sa farbrorn. Finns inte, sa konstapeln. Finns i bilaga, i beslut i länstyrelsen, sa konstapeln. Tydligt, sa farbrorn? Nääääääää, sa konstapeln. Dumt, sa farbrorn. Dumt, sa konstapeln. Skyltar kommer, sa konstapeln. Farbrorn tjurade. Farbrorn lyfte på simmshatten och sa ajö! Hoppade in i bilen och körde sin väg. Ajö, sa konstapeln. Köra hem och knyta tussar? Näääääää, fiska skulle jag ju..

Nästa strand och farbrorn stressade. Den stora lampan släcks snart sa han för sig själv. Småstruttade ut i vattnet och kom på att han glömt linbrickan i bilen. Dummer, sa han för sig själv och gick upp igen. På väg ut igen, kissig. JÄTTEKISSIG! Går nog inte att fiska. AAAAhhhh, skönt stril i busken för den lilla farbrorn. Väl investerad tid och ack så nödvändigt. Hajjade ni? NÖDvändigt..

Farbrorn kastar och kastar. Ålagräs fastnar på kroken nästan varje kast. Den lilla farbrorn sneglar uppåt himlen med en ytterst ateistisk min och muttrar ett par fula ord. Vad har jag gjort för ont? Borta i lähörnan kanske de flytande vegetabilierna vara mindre talrika? Mycket riktigt, bara vart tredje kast högg de aggressiva grönsakerna på flugan. C&r naturligtvis. Fisk! Jiiippiiiiiiiiieeee! Karma vann över Murpys! Men, fisken släppte vid fötterna. Murpy fick tydligen in en välriktad smalbensspark på karmakillen. Den lilla farbrorn såg sig omkring och undrade vart alla dolda kameror höll hus? De måste finnas där! Kan inte finnas nån annan förklaring. Fisk igen!! Liten blank som följde med hela vägen till den väntande ullvanten. Puss på dig! Karmakillen hade tydligen måttat en något feg men ack så effektiv koddaspark på Murphy. Den lilla farbrorn var glad för det lilla och styrde de små taxbenen mot stranden. Auf wienerschnitzel små fiskisar, vi ses snart igen!

Jahä…

Jahä…

Med min gode vän Jens var helgens mission ännu ett självmordsuppdrag. Men, som småbarnsföräldrar så finns det inga dåliga förhållanden. Ont om tid, man kan överhuvudtaget inte välja sina fisketillfällen. Man tar vad som ges. Och är lycklig för att ens komma ut. Klass 2 varningar innebär att vanligt folk ska hålla sig hemma. För en havsöringsfiskare innebär det att hitta rätt ställe där fisken kan tänkas käka.
Jag bommar min första fisk för året med en dålig knut och en fuskfluga (pattegris). Jag kan omöjligt vara ödmjuk och fin människa utan jag svär högt och lever rundor och förbannar min dåliga förberedelse. Kanske till och med könsord slipper ut ur min mun som sedan får tvättas med tvål..

Jens däremot levererar med nytt spö och kamelhårsräkan ( jo, riktigt kamelhår som han har bommat från en cirkusanställd). Han ser liksom inga begränsningar och inga gränser vad det gäller sin flugbindning. Över måttet och aningens vinterslank men blir finshushi för familjen. För alla c&r fanatiker kan jag försvara Jens med att nämna att 2-3 fiskar tas upp om året.
Jag får rapporter från ån att fiskar har sett stranden och jag numera är den största loooooosern i gänget. Bitter? Inte jag inte… eller, jo..

Who’s your daddy?

Den ytterst viktiga högtiden Fars dag närmade sig och min fru undrade lite stillsamt vad jag ville ha för något.
– Fiskedag, sa jag.
– Asså, jag tänkte mest om du ville ha de där handskarna vi kollade på, sa min fru.
– Fiskedag! Upprepade jag för att det inte skulle råda något tvivel om vad jag önskade mig mest.
-Är det verkligen allt du vill ha? Hur gör vi med fars dagsmiddagen då?
– FISKEDAG! Upprepar jag som för att understryka att det finns inga andra alternativ.
– Ska du åka själv eller ska grabbarna med?
– Jens fick också fiska på söndag, sa jag.

Att be om lov om att få fiska ingår i de förhandlingar som de flesta fiskande småbarnsföräldrar går igenom. Det rör sig ofta om ett nollsummespel, gentjänster kräver gentjänster. En fiskedag kostar i runda slängar ett besök på Ikea, en tur till tippen och en middag med svärföräldrarna. Tydligen hade Jens gjort sina sysslor i veckan.

Den långa bilfärden möjliggör att behandla väldigt många samtalsämnen, tafslängder och uppbyggnad, materialval till räkflugor, sjunkhastighet hos intermediatelinor, thermomuggar, långkalsonger till vadning senaste öltesterna och våra barns senaste upptåg. Lite familjesnack måste man väl ha? Man är väl ingen enkelspårig maskin heller?
Vi valde ett spot som inte fiskas så ofta men har levererat på sistone. Vi la våra första kast innan solen gick upp. Nada. Vi tittade på varandra men sa inget. Fortsatte att kasta. Fortfarande inget. Va i he..vete? Jag sneglade bort mot Jens och han ryckte på axlarna. – Är det vädret, sa jag? – Tror inte det, sa han. -Feck, botten..nääää, fisk! En bra fisk! Gött! De är här verkar det som. Förmodligen bara morgontrötta. Första fisken klockar in på 1.1 kg. Inte illa, inte illa alls.

Borren vaknar till och de börjar nappa. Dock uteblir racet och ibland dör det ut helt under längre perioder. Fullt normalt nu när temperaturerna droppar men skapar alltid en ängslan att nu kan det vara över för dagen. Som småbarnsförälder har man inte tid att njuta. Bara att kriga på. Vi försöker hålla oss rörliga men utanför vårt hotspot händer absolut ingenting. Jens skaffar en präktig ”vindknut” och retirerar till stranden för att knyppla upp den gordiska knuten. Jag gör som vilken annan god kamrat hade gjort, jag tar Jens plats. Känner en liten stöt i linan och forsätter hemtagningen. Liten stöt igen och jag gör ett låångt, långsamt drag. Det övertygar fisken och den kliver på ganska bestämt bara ett par meter ut. Den är tung men gör inte så mycket mer än går och stöter mot botten. Vågar inte riktigt pressa eftersom tafsen är relativt tunn och det är ett dumt sätt att förlora fisk på. Den vaknar till och börjar vandra utåt. Kampen fortsätter ett tag och varje gång jag försöker få upp den i ytläge för att se en glimt av den vänder den neråt igen. Att fighta en riktigt stor fisk är inte det minsta njutbart. Det är en plågsam process som skapar stor ångest. Ändå längtar vi efter den bitterljuva känslan. Märkligt, inte sant? Den glider så småningom in i vågsäcken och jag kan andas ut. Vilken gammal krigare! 1.4kg och 46cm lång. Inte illa, inte illa alls. Chewey shrimp 2.0 levererar igen! Målet är att drömgränsen på 50 cm. Tänk en halvmeter borre på fluga. Det vore verkligen en bedrift. Nåväl, jakten går vidare. Måste nog städa källaren innan nästa helg så att jag ligger på pluskontot.

Gubbstalkern

Klockan ringer tidigt, bla bla bla…
Alla killar är peppade, bla bla bla…
Kaffe, bla bla bla…
Randiga krigare, är hur kul som helst, bla bla bla…
Äntligen dags, bla bla bla…
Lovat regn hela dagen men vad gör väl det, bla bla bla…

Det började trögt. Riktigt trögt. Normalt sett hugger det inom de första tio kasten. I alla fall för någon i gänget. Men nu, nada. Lite orolig blev man allt. Ska det bli en sådan dag? När man får kämpa för ett knippe småborrar?
Lågtrycket och lågvattnet skvallrade om att det faktiskt fanns en möjlighet för ett mardrömsscenario. Mardröm för de som längtar så mycket ut till vattnet. Nu när de flesta i gänget är småbarnsföräldrar med både en och två telningar där hemma blir fiskedagarna allt färre och följaktligen mer värda. Det skulle visa sig att jag hade både rätt och fel. Huggsexan uteblev men med list, taktik, teknik och lite tur kunde vi ändå leverera.

De första timmarna bjöd som sagt på trögt fiske och vi tvingades motvilligt lämna våra favoritplatser för att söka oss till, för oss, ofiskade områden. Eller ja, vi lämnade två killar på bästa platsen och två fick vara rekognoseringstrupp. Man behöver ju inte riskera allt, vi är ju trots allt medelålders småbarnsföräldrar. Vi vågar lagom liksom. Inte så att vi gav oss ut helt utan mål, vi hade naturligtvis rekat potentiella reservplatser som man alltid gör. Grisjobbet påbörjades. En effektiv avfiskning med längre stopp på tillsynes heta platser. En o annan småfirre kom upp men inget som höjde något ögonbryn. Jag skuggade ett par äldre herrar som tidigare på dagen såg ut att ha ett tydligt mål i sikte. De stannade inte någonstans utan parkerade sig vid en fin udde. När de lämnade var jag först framme, kissade lite revir (jävla kaffe), och hoppades att platsen inte skulle vara helt söderfiskad. Fisken här rör sig en hel del och möjligheten till napp fanns ändå där. Faktumet att vi dessutom fiskar med fluga gör att det kan bryta mönstret för fisken som är exponerad för ett stort antal jiggar.

Lägger ett kast mot den djupare farleden och låter cheewyn sjunka medan jag mendar lite slack i linan för att kompensera för strömmen och ge flugan möjlighet att sjunka. Strip, strip, strip, draaaaaag, paus. Strip, strip, draaag och ett litet pill i känns i linhanden. Strip, draaaPANG! Missar när linan glider ut genom fingrarna men borren är girig och har kvar min räkimitation i munnen utan att spotta. En borre på en sju-åtta hekto glider upp och jag krokar försiktigt av i vattnet. Första kastet på stället. Verkar inte helt fel.

Ytterligare ett kast i samma riktning producerar inget. Jag lägger ett långt kast längs med kanten och upprepar den intränade proceduren. Pill i linhanden halvvägs in, men inget mer.. Strip,strip, pill igen, vafaan, småfisk som inte får in flugan ordentligt i munnen. Lååångsamt drag och linan sträcker upp. Jag höjer spöet och det svarar genast med en tung djup bugning. Sweet! Lite större. Inget sprall bara tungt. Pressar lite, inget händer, den stångar fortfarande mot botten. Ser att Robert är på väg ut och jag viftar att han få skynda på. Vågar faktiskt inte pressa på för hårt då jag har tappat flera bjässar på det sättet. Det tar faktiskt en bra stund innan jag ens får se fisken. En riktig bred puckelrygg visar sig och kan med lite trixande komma in för ett stadigt tumgrepp. 1,4kg är inte dumt, inte dumt alls. Inget pb men en härlig fight. Det var därför vi kom hit, för att fightas med de stora gamla damerna och inte för att slå mängdrekord. En stund senare blir det ytterligare en fin fight för mig och fisken vägs till 1.3kg. Ett par kilosfiskar fördelas över gänget senare men det är dessa två som sticker ut. Om ni inte tycker att bilderna motsvarar hur en riktigt stor abborre ska se ut så måtta en 48-49cm mellan händerna och se om det bättre motsvarar era förväntningar. Ganska ok va?

Idag var det cheweyshrimp i version 2.0 som verkligen levererade. Den senaste varianten bunden på en dropshotkrok som alltid sjunker horisontellt som en riktig räka gör trots att den är ganska tungt belastad är en förbättrad favorit.

Kolla cheweyn i krokstorlek #2 där nere i gapet. Ser ut som en cocktailräka i munnen på en stor abborre.

En, ett, en…

En, ett, en…

Kor är inte farliga det vet jag. Men när ett helt stim kommer galopperande mot mig tvingas jag intala mig själv att de bara äter gräs och är mest nyfikna. Töntiga cityslicker, skärp dig! Efter ett tag tappar de intresset av den konstiga filuren bakom trädet och återgår till det kor gör bäst. Chilla i gräset. Ingen stress direkt att vara kossa. Inte dumt, inte dumt alls, om det inte vakar förstås, då är det bättre att fiska. Måste kolla ån och lämnar den relativa säkerheten vid trädet.

Slår mig ner i strandgräset där jag har uppsikt över vattnet både uppströms och nedströms. Ån flyter långsamt fram. Det är djupare vatten här och avslöjar lätt om en fisk äter från ytan. Enstaka Danicor poppar upp från ytan och stiger långsamt till väders. Jag förundras varje år hur stora dessa sländor är. De går knappt att imitera på krok. För att ens kunna kasta ordentligt med lätt utrustning binder jag mina danicaimitationer en aning mindre än originalet. Jag är i tron att en konstgjord fluga har ett skarpare avtryck på ytan än en naturlig, därmed bör en mindre storlek vara mindre avskräckande för fisken. Fisken verkar i alla fall inte tveka det minsta, bara driften är någorlunda.

Där! Uppströms, precis där grästuvan bildar en strömkant, ser jag resterna av en vakring. En perfekt ståndplats. De kläckta sländorna samlas och fisken behöver inte flytta sig mer än 20cm åt endera hållet för att nå varje munsbit som kommer flytande. Där var den uppe igen! Den verkar vara en rejäl fisk eftersom svallvågorna efter vaket når mig hela vägen nedströms. Detta är ett av de få helt perfekta uppläggen man får på en säsong. Jag är dold delvis av en vassrugge, 7-8 meter till fisken, inga hinder för ett rakt vanligt överhandskast. Strömmen framför fisken böjer en aning så om jag bara lägger en anings slack i tafsen kommer flugan att flyta helt ostörd rakt dit fisken står utan att fluglinan stör. Bara ett vak till så lägger jag kastet. Där kommer en slända flytande. Den driver rakt i linje mot fisken. Slörp! Hihi, som i en film, fast på riktigt, och jag är fiskaren. Jag kastar inte direkt, njuter av situationen säkert 12-13 låånga sekunder. Lägger ett perfekt kast, min fluga driver i exakt samma linje som sländan innan, åååååååååååååå där tar den! Höjer spöet långsamt med stort självförtroende och känner bra, tunga knyckar! Yeees! Det blir inte bättre än såhär! Den rusar jakt in i den av strömmen vikta vassen och fastnar. Lirkar och har mig och den kommer loss, endast för att gräva huvudet djup i närmsta vassrugge. Hmmm, smart och stor. Tvingas ta tag i tafsen och dra med försiktigt våld. Självklart lossnar fisken och försvinner med min fluga. PISS! En vakande fisk, ett kast, en tappad öring. Tur att den är hullinglös, som alltid.

href=”https://medfluga.wordpress.com/wp-content/uploads/2014/05/img_0458.jpg”&gt;<a

Nästa fisk är nästan samma straffspark med undantag att den står i en mindre vassbeklädd sträcka. Den här får jag ju inte missa. Den vakar tydligt och högt på duns med ett riktigt head n tail vak och det är såå vackert. Det kan inte bara vara vi flugfiskare som ser en högre form av naturskådespel i vakande fisk. Ornitologer till exempel, ”kolla den där snedstjärtade violspräckliga stjärtmesen tar ett frö!” Det kan rimligtvis inte vara ens nära upplevelsen av en ytätande öring. Om ni frågar mig alltså… Fisken tar min fluga, den fightas hårt, den är underbar, den är läckert prickig och den är liiite mindre än den förra. Vad ska man säga? Det är ett skitigt jobb men någon måste göra det..

<a

Säften Särring!

Säften särring!
Förutom två veckors blidväder i början av januari har det varit en riktigt tradig inledning på havsöringsåret för mig. Minusgrader, influensa, jobb, kalas till höger och vänster har gjort mig frånvarande från vattnet. Fisket har väl inte varit lysande enligt rapporterna men det spelar inte så stor roll när man är den som tvingas vara hemma. Så jag sa till frugan: ”Säften särring! Ja sa ut o fiska! Eller nja, sanningen var snarare: älskling, det var jättelängesedan jag var ute, och jag skulle hemskt gärna komma ut ett par timmar. Min fru älskar mig, eller är ganska trött på att ha mig hemma, ska jag låta vara osagt. Så hon fixade och donade och sa: stick du ut på förmiddagen så löser jag resten. Puss darling..

Jens hängde på men var betydligt lugnare än jag eftersom han hade varit ute dagen innan. Lugn kompis, du behöver inte springa, sa Jens när jag stegade mot vattnet. Andas sa han uppfordrande! Säften särring! Ja sa fiska! Jag smällde i handbromsen och hyperventilerade. Nöjd nu? Han bara garvade och vi tog ett par gemensamma djupa andetag och fick inhalerat den salta tångdoften och drog ner på takten.

Vi fiskade av fina bottnar under flera timmar men inget liv visade sig. Vi skyllde på det låga vattenståndet. Men inte ens en skön soffa med OS på tvn lockade. Hellre bara stå vid kusten och kasta och kasta och kasta. Jag lägger ett kast längs med strandlinjen och plötsligt känner jag det karaktäristiska rycket i linhanden. Innan jag ens hinner reagera virvlar det till och fisken är borta. Kastar igen i samma riktning men inget. Lägger ett kast längre ut för att se om ett eventuellt stim har flyttat ut men inget där heller. Lägger återigen längs stranden igen och bara efter ett par hemtag suger det till och fast fisk. Upp i luften skvallrar om blankfisk trots ynka två grader i vattnet. Tar en liten stund för att silvertorpeden att komma in. Måttar mot spöet och den når precis markeringen men får självklart simma tillbaka. Säften särring va härligt!!

STF Frede

Att skapa en ny havsöringsfluga med ett helt nytt tänk låter sig inte göras i en handvändning. Därför är det lättare att ta ett befintliga supermönster som man vet fungerar och göra varianter på dessa. Det är väl känt att danskarna har en lång tradition av duktiga havsöringsfiskare och innovativa flugbindare och vi här i Skåne är vi tydligt påverkade av detta. Den här gången har turen kommit till ”Den grå frede” som i originalversion görs med marabou men i min version är den utbytt till mitt favoritmaterial STF. Materialet finns i en uppsjö av färger och benämningar och får ett helt annorlunda utseende i vattnet än marabou. Självklart är mönstret testat och godkänt av havöringen innan vi lägger upp den här. Vassegoa, en modern plastversion av Frede.

Krok: Partridge cs 54
Tråd: uni monofil fine
Ögon: Kulögon
Dubbing och stjärt: STF och en aning Pearl och uv dubbing.
Hackel: Färg efter dubbing

Jaaadååååå!

Jaaaaadååååååå!

Klockan ringer 04:35. Nope, jag skojar inte, 04:35! Vansinne, självklart, men vad ska man göra när dagarna är korta och körvägen är egentligen för lång för att anses vara en vettig dagstur. Vettig har jag nog, vid närmare eftertanke, aldrig blivit kallad. Lyckligtvis är inte Robert eller Richard inte heller speciellt vettiga. Jag blir hämtad sist så de har varit uppe längre än jag har.

Morgonens första solstrålar når oss och vi hoppas att de ska värma oss under dagen eftersom nordvindarna känns genom tre lager ull och det ”vindtäta” skalet. Men fiska ska vi! Den kraftigt förtyngda flugan landar med ett plopp och jag låter den sjunka till botten. Ryckigt intag med pauser där flugan får sjunka till botten brukar vara rätt taktik för bräckvattensabborren som gärna håller till vid botten så här års. Jag känner en stöt i linhanden och kör ett par snabba strip och sedan paus. Långsamt långt drag och fisken kan inte motstå det lätta bytet. Jag höjer spöet och som alltid strävar borren tillbaka mot botten när den är krokad. Dagens första fisk känns alltid underbar. Fiske är fiske och det finns alltid möjligheten att får en dålig fiskedag. Så att få kroka en firre är aldrig självklart även för den mest rutinerade fiskaren. Storleken känns helt ok och det tar en liten stund innan den vill komma in. En riktigt fin borre runt 8hg som dagens första fisk känns helt ok. Den får posera för Roberts kamera och släpps sedan varsamt tillbaka. Vi e på g helt enkelt!
Nu tror ni säkert att jag kommer att beskriva ett sanslöst och nästan orimligt bra fiske men så var inte fallet. Sol och styva nordliga vindar lägger på locket en aning och fisket går ganska trögt. Hårt arbete krävs, aktivt byte av platser, trimma och byta flugor ger resultat. Inte många men både Richard och Robban tar ett par fiskar på dryga kilot. Jag tar en på kilot blankt och ett par strax under. Fantastiska fiskar men inte så stora som vi vet simmar här ibland.

Det hade varit dött ett tag och jag bytte plats, igen. En håla där borta, en bit ut från vassen kan ibland hålla en del fisk. Redan i första kastet som var en aning kort, kände jag en stöt direkt när jag påbörjat intagningen. Här står fisken. Tar hem, den kliver på, första kastet, fisk, runt ett halvkilo. Andra kastet, känner att det suger till och gör det patenterade långdraget. Stumt, en gren eller? Nope, den rör sig. Flera tunga drag mot botten och det känns att det är en stabil firre. Det virvlar till när den närmar sig ytan flera gånger men den vill inte visa sig. Tar det en aning easy eftersom jag har tappat större fisk med alldeles för hård press. En STABIL tösabit visar hela bredsidan men den är inte färdig än. Vill INTE tappa den här! Min chewey stl 4 ser ut som en liten cocktailräka i munnen på den där borren. Till slut får jag den i ett stabilt tumgrepp och håller upp den så att Robban kan se den från sin lucka i vassen en bit bort. Han har följt fighten när han såg att den drog ut på tiden. 1550gr och nytt pb! Tjohoooo! Fan va gött! Robban visar tummen upp. Med den relativt långa fighten och vägningen tänker jag inte låta mitt ego gå före fiskens välbefinnande och släpper tillbaka den utan fotografering. Kameran ligger nämligen 100 meter bort hos Richard och att ropa i vinden alternativ ringa honom skulle ta för mycket på fisken antar jag. Nästa gång plåtar jag och låter inte kameran ligga utom räckhåll. Kolla fisken på bilden ovan. Dubbla den vikten och där har ni bilden framför er.