Gäddkarma

Jag har upptäckt att mina löften till mig själv kring hur och när jag ska fiska, snarare rör sig om väldigt suddiga riktlinjer. Som förra helgen, att jag aldrig ska fiska gädda i nordostvind. Eller denna helg, att jag aldrig kör till Blekinge under Blekinge gäddfestival. Jag är tydligen en väldigt svag människa och helt utan karaktär. Väderprognosen visade alldeles för bra indikationer för bra fiske så jag körde upp. ”The tactic man” hade som plan att försöka placera sig i områden med massa sten där jerkbåtarna (pun intended) inte kan komma in och skicka sina projektiler i nacken på mina slemmisar. Även besök på små obetydliga rev där fluga har fördelen att sväva ovanför tången ingick i planen.

I bilen på väg upp mot Blekinge såg jag för mitt inre hur jag poserade med minst en sju kilos inför de beundrande blickarna från bikinitjejerna på stranden. Planen var så säker att jag nästan trodde på den själv. Väl framme spolierades mina drömmar av synen som mötte mig. Vattenståndet var så lågt att revet där jag tänkte fiska var nästan torrlagt. Utanför revet var vattnet fullt av sjögräs som hade lossnat under nattens hårda vindar. Dessutom låg det fyra! båtar med jerks (pun intended again) i viken utanför. Tactic man is a looser! Hyffsat besviken kastar jag lite förstrött mellan klumparna av sjögräs för att skingra tankarna. Tydligen har spinnfiskarna missat en liten liten rackare som väljer min fluga istället. Inte konstigt med tanke på att den i princip var parkerad uppe på land.

Dagen förflöt på samma sätt. Uppsökande av flera grunda platser med sten ger den ena småfiskparkeringen efter den andra. En hel del fisk kliver på och nästan lika många missar jag. Smågäddor tenderar till att attackera mer våldsamt men missar oftare än större gäddor. De grundare spotsen gör också att virvlar syns oftare från den jagande fisken. Hur kul som helst! Vanlig hemtagning, virvel, man vet att en fisk jagar, tre snabba och uppehåll, sedan PANG! Funkar varje gång..

Det märks att det är tävling i trakten. Vid inte mindre än tre tillfällen blir jag avskuren eller blockerad av båtar som läser av min tänkta fiskesträcka. Stackare, att fiska under sådan stress att man måste ta till sådan taktik. Det ska sägas att jag inte är emot tävlingen. Jag tycker det är bra att skärgårdsgäddan syns och att den är värd att bevaras. Att det finns en ekonomisk vinst genom bevarad biologisk mångfald. Dessutom går tävlingarna allt mer mot bevarande av fiskbeståndet genom c&r. Jag personligen har däremot ingen lust att tävla i fiske.
För min del blir det bara smått den här dagen. Har inte ens ett foto på gädda den här dagen. Inte lönt att ta fram kameran liksom.. De större var helt enkelt inte inne på grunt vatten. Förmodligen var det låga vattenståndet boven i dramat. Sluträkningen blev tvåsiffrigt men jag byter gärna bort hur många små som helst för ett par med lite tyngd i. Den sista gäddan straffar mig för min hybris jag lyckades bygga upp under bilfärden upp. Den slänger sig kraftigt precis när jag släpper den från gälgreppet och gälräfständerna skär upp ring- och lillfingret. Dock upptäcker jag det inte förrän det börjar bli kladdigt och den vita fluglinan fläckas röd. Tur att det inte finns pirayor i skärgården..

Kan inte låta bli..

Hösten är här. Fy faan va skönt! Äntligen kan vi komma igång. Eftersom förra säsongens gäddfiske bara blev ett fåtal turer är självklart jag tokpeppad. Om man inte har provat eller upplevt när en stabil slempelle kliver på har verkligen missat något. För att citera Barry Reynolds i flugfiskefilmen in pursuit of the waterwolf, “they hit that fly with bad intentions”. Jag kan inte summera det bättre själv.
Premiärturen är redan avklarad. Jag och Rico var uppe i Blekinge förra helgen men trots fina förhållanden blev det inte riktigt som vi tänkt oss. Två snipor var resultatet och något och besvikna var vi nog allt.
Helgen därefter bjöd på nordostliga vindar och en strålande sol. Jag hade svurit att inte köra de meningslösa 40 milen t. o. r vid dessa förhållanden. Efter tre dagars flitigt läsande av satellitbilder och väderkartor satt jag och Jens i bilen på väg mot ett omöjligt uppdrag. Gädda på fluga. Frisk luft var målet, gädda var bonus.
Vad ska jag säga, tactic man is again a winner! Sex pikes upp på två man med en fisk på 5+ i topp. Jisses va pigga och feta de är så här års. Fina fighter och vi behövde bända rejält för att betvinga de tossiga tusentandade tokarna.
När femman klev på trodde jag att det var ett stabilt tånghugg. Att linan pekade åt vänster från linans normala bana avslöjade fisken. När man spänner upp ett klass 9 spö mot en sådan fisk och inget händer, vet man att det är en stabil tjej. Jens kommer till undsättning med assistans och service vid avkrokning. Hösten är här, vi är på g!

Slovenien juli..

Jävla skitslovenien och piss-socadalen! Jävla klarblåhimmel och 35 grader varmt. Hemskt att union (det lokala ölet) då kostar en tjuga på puben. Vakar och tar torrt både förmiddag och kväll. Man blir ju helt trött! Riktig espresso var man än kommer och inget automatkaffe som man är van vid. Alla älvarna funkade och vi kunde inte välja vart vi skulle fiska. STRESS! Bara tre dagars fiske. Piss!

Varför återkommer vi hit hela tiden? Jag ifrågasätter ju alla andra som inte har någon fantasi utan återvänder till samma resmål år efter år. Blir ni aldrig trötta på stället frågas det? Ibland undrar jag själv faktiskt. Men det är trevligt där nere. Varje år förändras dessutom alla älvarna av snösmältningen så mycket är nytt varje gång vi kommer ner. 15 mil vattenvägar och sex älvar tror jag det är som ingår i fiskekortet. Hinner liksom inte beta av det på flera år. Det passar ju naturligt vis inte alla. Somliga tycker det är för lätt och andra för svårt. I år var det en härlig kontrast att komma från Norge med regn, 12 grader varmt och massor av folk till ett betydligt behagligare Slovenien utan någon som helst trängsel. Jag kan inte säga att det ena är bättre än det andra. Båda har sin tjusning.
Jag och Robert hann fiska i Soca, Tolminka, Baca, Idrijca och trebuscica. Vi fick fisk i alla, på torrt då såklart. T.o.m. så att nymfexperten Robert fiskade mest torrt och erkände i ett svagt ögonblick att ha faktiskt har börjat uppskatta torrflugefisket alltmer. Men schjyyyyyyy, säg det inte till nån, det är en hemlighet. Kolla bilderna vettja. Ser det ok ut tycker ni?

Teaser

Då är det snart dags! Nästan hela medflugagänget ska norrut för årets gemensamma resa. Freddie slänger in handuken denna gång eftersom han är nybliven tvåbarnsfar, axelskadad, myggbetten kliar och en finne sitter i vägen för hans fiskekeps. De vanliga bortförklaringarna alltså. Istället kallar vi in den ständige avbytaren Jurgen från de ännu outforskade delarna av östra Skåne. Det är ingen rookie vi snackar om utan om bratwursten försvarare, långlöparen, frikyrkopastorn och familjemannen som ställer upp som gofer till oss andra.
Vi hoppas kunna rapportera dagligen om någon veckas tid om följande går i lås: mobiltäckning, om vi inte har kramp i drillningsarmen, om vi inte har för många myggbett. Eller det värsta som kan hända, om någon, mot all förmodan, skulle visa sig allergisk mot single malt.
Enligt rykten har ingen packat ned någon förtyngd nymf. Någon i gänget envisas som med att packa imitationer av okläckta insekter vilket naturligtvis räknas som fusk.
Sex killar i stuga (ja, vi är äldre nu) i ett av norra Europas bästa vatten en vecka låter väldigt tråkigt eller hur. Häng med och se hur det går.

Duffer

Fridag, fiskedag. Två veckor sedan jag var ute. Jag är odräglig. På riktigt! Spottar och fräser på min omgivning. Jag behöver min fix. Crack, rökheroin, löjligt. Jag behöver en rejäl dos brunt. Nä, inte kamelbajs. Gyllenbrunt, med prickar, röda bruna, på torrt naturligtvis, och andas natur.
Dagen jag har fått att använda till mitt missbruk bjuder på kallt och molnigt väder utan regn säger prognosen. Boysen har rapporterat om bra kläckningar de senaste dagarna i det varma vädret men jag får den kalla dagen till mitt förfogande. Jag lämpar av döttrarna hos mina föräldrar en timme senare än beräknad. Dessutom på motsatt håll om mitt fiskevatten. Stressad? Gissa!

Anländer till ån strax efter lunch och den är död. Inte ett vak. HATA! Vad har jag gjort för ont? Sätter mig och tjurar vid åkanten. Det kommer en Danica seglande. Så småningom en till. Och en till, som blir nerslörpad precis utanför busken som hänger ner i vattnet. DET FINNS EN GUD, och helgad vare hans namn! O store Salomo trutta hör bön! Rollar ut en megatorris men landar en aning kort. Låter flugan drifta klart. Precis när jag ska lyfta flugan ur vattnet sugs den ner bara två meter framför mig. Sweet! Ett kast, en fisk! En fin en dessutom. En slank tätprickad gulbuk med några röda fläckar som pryder dess sidor. Tar även den vid busken också när den har börjat vaka igen en stund senare. Släntrar vidare längs ån, ganska nöjd faktiskt.

Kommer till bästa poolen och det dröjer inte många sekunder innan en fining hälsar mig välkommen med ett härligt hopp och påföljande plask. Poolen flyter väldigt lugnt fram och fisken i den cirklar rundor i den i sina födosök. Jag ser en slända kommer flytande och den är i stort sätt dödsdömd om den inte lyfter snart. Mycket riktigt reser sig vattnet i en massiv plog och sländan försvinner i en svallvåg. Vilket skådespel! Det börjar ösregna och jag kurar under mitt goretexskal. Fantastisk uppfinning! Den sparsamma kläckningen upphör i regnet och jag får en knäpp idé, jag sätter på en fet danicanymf och tvistar den sakta nedströms genom poolen. Absolut ingenting händer. Märkligt. Byter till en dun och fisken kliver på efter en meters drift på första kastet! Torrfluga ”is da shit”!

Regnet avtar och vansinnet börjar, det fullkomligen sprutar sländor ur vattnet och fisken reagerar därefter. Det vakar framför mig och det vakar bakom mig. Taktiken är lika svår som simpel, att ta det lugnt och koncentrera dig på en fisk i taget utan att stressa. Britterna kallar det för duffers fortnight, fritt översatt klantarslets två veckor, då även klantarna får fisk. Kalla mig storklant, för fisk får jag. Så pass att jag tappar räkningen. Runt tio stycken blir till slut när kläckningen så småningom avtar helt framåt eftermiddagen. Ingen av fiskarna jag får är under 35 cm! Inga giganter heller men den största klockar in på stabila halvmetern. En av fiskarna har en av de finaste teckningarna jag någonsin har sett. Tätprickig som en islandsöring med få, men väldigt vackra röda fläckar på sidan. Blå skönhetsfläck på gällocket och dessutom en alldeles honungsgul buk som lyser i eftermiddagssolen. Tyvärr hade kameran varit instoppad i jackan i skydd av regnet och inställningarna på den ändrats och gav en kass bild. Hoppas ni ändå kan ana dess skönhet.

Jag skulle kunna skriva flera sidor om den här dagen men ni får nöja er med en liten smakbit.
En bra dag helt enkelt!

Nyfiken brun, sista delen.

Efter den andra fisken inser jag att magen mullrar och ylar efter pizza. Jag skulle ju egentligen käka lunch först och sedan börja fiska. Jag skulle ju bara kika liite längs vattnet liksom. Bara titta lite om något kläckte. Nu, två timmar förbi lunch bör jag nog få i mig något mer än de två knäckebröden och kaffet jag slängde i mig i morse. Ska bara kika runt svängen där borta, sedan ska jag käka, jag lovar.

Inte lika mycket sländor på ytan nu. Nästan inga alls faktiskt. Ska bara reka hur det ser ut där framme till senare. Ån smalnar av betydligt och landskapet öppnar sig. Äng på båda sidorna och ån är på sin höjd (eller säger man bredd här kanske?) tre meter vid. Den flyter ändå sakta fram vilket måste innebära ett bra djup ändå. Ser lite ut som di däringa spring-creeksen di har borta i Amerikat. Går inte så långt utan sätter mig ner i klorofyllen. Jag har ändå bra sikt en bra bit längs ån av vad som händer i ytan. Jag är sådär nöjd som bara kan vara när man har tagit ett par fina fiskar. Dessutom med en anings kniviga kast och påföljande härliga drillningar. Jag kan andas med djupa andetag och fylla lungorna med gödseldoft. MMmmmmm, grisbajs. Jag är så nöjd att till och med den doften känns angenäm.

Men vänta, vad var det där? Är det resterna av en vakring? Positionen där vaket bör ha uppstått är dold för mig där jag sitter. En stor hängande grästuva på min sida av ån är i vägen och framför den en svag krök i ån som bildar en liten utvidgning i ån där vattnet följaktligen stannar upp och snurrar runt innan den fortsätter sin långa väg mot havet. Jag stirrar intensivt mot området tills ögonen är torra och gräset omkring börjar gunga. Ja, jag vet att ni alla har upplevt fenomenet. I facktermer heter det truttagräsvirvel syndrome. På riktigt alltså! Där igen! Det var en fisk! Den måste nymfa eller ta kläckare precis i ytan för den röjer sig inte. ELLER, så är det en större fisk som bara suger ner sländorna. Knyter på en ljusare variant för att jag lättare ska se den. Kryper fram i position, något för långt avstånd men jag vill inte riskera att röja mig här i det öppna. Glider ner med ena benet i vattnet för att få bättre vinkel men foten fortsätter bara neråt. Jisses, det måste vara 70-80 cm djupt precis i kanten. Jag får ingen vettig balans så jag tvingas säla mig upp igen mark igen. Jag börja ana att fisken kanske inte är så liten. Djupt vatten, den vågar stå utan tak över huvudet och den sippar lugnt från ytan när den väl visar sig. Jag är inte hundra på var den står så jag börjar lägga kasten kort i lilla strömmen som bildas bakom grästuvan. Inget händer. Ingen reaktion. Är den borta? Har den slutat äta? Jag förlänger kasten men flugan hamnar i bortre halvan av ån där strömmen går. Eftersom jag dessutom står på samma sida som fisken uppstår återigen en klurig kastsituation. Kul tycker ni, fruktansvärt kände jag. Varför kan det liksom aldrig vara lätt? Självklart går fisken i bakvattnet och sippar, det förstår ju vem som helst. Jag förlänger kastet ytterligare och knycker till med handleden för att tafsen ska snurra runt tuvan och lägga sig där jag tror fisken står. Den har bara vakat ett par gånger och jag är osäker på var den står. Jag svär och förbannar. Faan va långt det blev! Jag la säkert linan över ryggen på den. Då får jag syn på flugan som flyter långsamt i de små virvlarna i bakvattnet. Tar den inte nu, så tar den aldr..jaaAA! Höjer spöet och det flexar rejält i motståndet. Som vilken större fisk som helst har den självförtroende. Den går bara tungt och mot botten. I detta läge ska det sägas att allt är relativt. Det är ett litet vatten och jag fiskar med ett mjukt klass tre spö. Bara så ni vet liksom.. Den går fram och tillbaka en stund och jag låter den hållas. För att inte förlänga fighten för mycket och knäcka fisken (den ska ju tillbaka igen) pressar jag den lite hårdare. Den ger sig inte. Jag kan inte röra den speciellt mycket egentligen. Jag lägger sidopress och är mer aktiv i drillningen. En rusning uppströms och en nedströms, sedan visar den sig. Fiin fisk! Den glider in i strandgräset, jag plåtar, lossar den hullinglösa kroken och den får vila i min hand. Vilda öringar är sällan tjocka men den här visar upp en rejäl rygg. Täta prickar, nästan marmorerat mönster får mig att rysa. Den glider sakta tillbaka när jag är säker på att den är ok.

Jag lyfter på kepan och kan inte få bort flinet från mina läppar. Vilken dag! Den kommer förmodligen att ligga väldigt högt på topplistan när jag summerar årets fiske, utan tvekan. Jag har inte ens gjort 15 kast på hela dagen, på tre vakande fiskar. Tre vilda öringar med vansinnigt fin teckning på alla. Torrfluga naturligtvis. Vad ska man säga? Jag är jäävligt sugen på den där pizzan nu. Bara en liten liten titt där borta först..

Nyfiken brun del II.

Glömde berätta att mitt under spanandet av fisken i utloppsströmmen hände något som verkligen ställer krav på lugn och metodiskhet. Det är verkligen inte någon av mina starka sidor precis men jag blir långsamt bättre med åren. En fisk modell större och hoppar helt fritt ur vattnet i poolen ovanför och landar med ett ljudligt plask som sänder svallvågor över hela den lugna ytan. Jag får lägga band på varje känsla att inte rusa upp och börja tokkasta helt besinningslöst. Koncentrera dig på fisken som äter först sedan kan du hälsa på fisken där uppe. Jag klarade som bekant uppdraget med firre nr 1.

Höljan är inte stor och avslöjar varje rörelse från fiskar som befinner sig i den. Träd som hänger över längs ena sidan och ängsmark på andra. Här gäller det att inte förivra sig och krypa fram till kanten och avslöja sig. Halva kastet får nog ligga på gräset framför mig om jag ska ha nån chans. Sitter där en bra stund och inte mycket ytaktivitet vare sig från fisk eller sländor. Någon enstaka gång gungar det till i vattnet och det verkar som fisken eller fiskarna patrullerar på min sida av poolen bara 3-4 meter från där jag sitter. Jag kan ju inte gärna sticka ut min fula nuna över kanten för att se var de står. Det skrämmer ju vemsomhelst. Doppa flugan över kanten bara? Nja, då ser jag ju inte när den tar. Verkligen knivigt. Lägger jag flugan en bit uppströms kommer gräset och vassen hindra driften och säkerligen fastna för att fullständigt sabba möjligheterna till fler kast. Jag bestämmer mig för att lägga ett blindkast bara ett par meter snett uppströms för en bra drift och hoppas det inte ska störa fisken allt för mycket. Liksom för att utvärdera situationen. Jag har knutit på en storlek större fluga jämför med vad som kläcker för tillfället. Som en läcker stor bakelse liksom men inte som en hel bröllopstårta. Vem av er hade inte blivit misstänksam om någon helt plötsligt kommer och bjuder på bröllopstårta? Finns alltid någon dold agenda i för stora gåvor utan synliga motkrav.

Jag lägger ut och flugan flyter fint med resta polygarnsegel och driftar neråt svagt i båge mot mig och en bit nedströms. Just som flugan är på väg att sträcka tafsen och försvinna utom synhåll på min sida, glider en guldbrun skugga upp under flugan och med nästan stoiskt lugn öppnar den munnen och imitationen försvinner ner i svalget. Med alldeles för mycket lina ute tvingas jag till en osmidig baklänges kullerbytta med höjt spö och det går säkert två Mississippi innan jag får kontakt. Mothugget är risigt svagt men den hullinglösa kroken hjälper mig säker att hålla kvar fisken. Fisken tar en ganska ovanlig fighting taktik, den liksom trashar vattenytan och stänker ner mig. Som för att hämnas liksom. Ett par rusningar i höljans längd och firren är färdig.

Jag hasar mig ner som en bäver, fast på rumpan inte på magen, för att möta fisken. Lite större, lite tjockare än den förra men även den är fantastiskt vacker. En aning ljusare och jag är förundrad hur stora skillnader det kan vara på fisk som lever i samma vatten. Dessa två fångades mindre än 30 meter från varandra. Jag lossar försiktigt kroken i mungipan och håller fisken i vattenytan när jag plåtar. Efter ett par minuters vila glider den sakta med graciösa rörelser tillbaka i dess rätta element. Tusen tack för en underbar upplevelse med både spänning och skönhet, allt i ett liksom!

Tror ni dagen var slut nu? Nope, ännu mer spänning för den som ger sig till tåls. Det bästa kommer nästa episod.

Nyfiken brun.

De för havsöringsfisket fullständigt förhatliga horngäddorna har invaderat våra kuster gör att vi i gänget har en av våra korta, ofrivilliga pauser i vårt fiske. Därav avsaknaden av rapporter den senaste tiden. MEN, kläckningarna i åarna är på g och det gäller att pricka dessa. Inte det lättaste båda fötterna och hela kroppen i samhällets hamsterhjul. Där var vår officiella ursäkt, nu till rapporten.

Gräsänkling, regn, mot ån. Jag anländer vid ån precis när regnet upphör och möts av en massiv vägg av ljud och dofter. Näktergal, gök och alla småfåglar tycks ha vaknat samtidigt. Det doftar regnvåt skog och jag svär att jag kan känna lukten av öring från ån. Smyger fram mot ån och lyckas motstå ivern att springa fram utan stannar rutinerat ett par meter ifrån. Då, SLörfpff. Ljudet av ett rejält vak och svallvågor i den grunda poolen uppenbara sig under stenbron. Har ni hört en stor öring vaka? Ger mig gåshud varje gång. Jag gör en cirkelrörelse och placerar gollum vid vattenbrynet på kastavstånd från där jag förmodar vakets ursprång. Det går fem minuter, tio, femton kanske tjugo. En kungsfiskare svischar förbi och jag ler för mig själv och tänker på de som lyckas få dessa små virvelvindar att fastna på bild, Vilka hjältar! Jag gör inga blindkast på den här fisken. Omgruppering.

Närmar mig en lugnflytande pool som jag vet av erfarenhet håller fin fisk. Iallafall tidigare år. Inga avslöjande vakringar så sätter mig ner jag väntar. Enstaka mindre sländor stiger mot skyn. Både gråa och beiga. Rhodani? Troligen. Bäst som jag sitter och koncentrera min blick intensivt mot poolen registrerar mitt ytterst känsliga sjätte brunsinne en rörelse som inte stämmer. Var kom den ifrån? En extra bubbla i utloppet? En rörelse i ytströmmen? En fena? Där var den igen! Rörelsen i bortre ytströmmen. Det går tio minuter, inget händer. Där! Det är ett vak! En fisk äter i ytan! Kamoflerad i strömmen men jag ser den. Försiktigt placerad på en aning för långt avstånd lägger jag de första prövande kasten. Strömmen tar linan och drar flugan ur position alldeles för snabbt. Fisken visar sig inte. Ett träd hänger över, sidovind och jag måste göra ett sidoluftmendningspilekast för att lägga linan i sidan av strömmen och flugan ”in the foodlane”. Det tar två, tre kast innan jag får en bra drift och även då blir jag som vanligt förvånad när jag ser en brun näbb bryta ytan och suger ner min parachute #16. Jag höjer mitt softa #3 spö och känner fiskens motstånd. Jag fightar och inser att kameran ligger i strandkanten fem meter nedströms. Glider ner, plåtar, förundras. HERREGUD vilken vacker teckning!! En vild, stationär öring, färgad av ett liv i humusrikt vatten. Tätprickig, slank och stark fisk. Dryga 40 cm är en fantastisk fisk i ett litet vatten. Dagens första vakande fisk och score! Jag har ännu inte börjat fiska på åns heta platser.

Fortsättning följer…

Ny artikel från da boys

Det är inte utan en viss stolthet som jag presenterar min senaste artikel (Den sega räkan) publicerad i den eminenta blaskan flugfiskefeber. Nr 3 kommer i butik den 15:e maj och för prenumeranter ska den ligga i lådan redan idag. Köp den vettja! Det flesta bilderna har naturligtvis Robban plåtat.

The tactic man…

The hornypikes is here. Måste think special. Do all the saker som the hornfishes don´t like. This is the mind over fish time. Out to frånlandsvinden. Not to good för the havsöring but what is to göra when the slemslangarna is in da house. Go to the ställe var not to many sjögräs is. Looks very nice but super low water and i can vada a long bit ut to the kant of the djupare vatten. A räka on the tafs and lets go. A lot of dragningar from the slangs but no againststrikes and the hornypikes släpper igen. THEN, a more harder pull on the lina and a stop in the hemtagning gör susen. A trout hoppar på flugan and tries to äta den. The tactic man is king!! Löööööv the spots on this one. Very pretty but many seatrouts this vår has been ganska smala. Must be the kyla and not alot to äta för fishen.

The smal ones can´t resist the räka and i catch two slemmisar. Damn! Ändra taktik och sätter på en big fluga. BOOM, the tactic man i a semiwinner! Another seatrout äter min fluga. Two hornypikes and two havsöringar. Very soon the vårsäsong för havsöring is over. I orkar inte med the ständiga dragningarna i my fly that isn`t a trout. Fortunatly is will soon kläckas i the åarna and the bruntrout will eat my torrisar.