En nia i nian..

Trots rådande gäddfestival i Blekinge så var det tvunget med några timmars fiske på lördagen. Första passet gick på förmiddagen, jag försökte vara på plats innan stället bombades av jerkbaits från deltagare i tävlingen. Det gick bra. Tre båtar hann med att passera i området. Jag gjorde mig så stor som möjligt för att skrämma bort de mest nyfikna båtarna. Det funkade… Efter att ha gått sträckan lite snabbt utan ett tillstymmelse till hugg så avbröt jag och begav mig hemåt. Kaffe skulle inmundigas.

På eftermiddagen var det dags igen. Jag åkte till samma plats. Vinden hade ökat en del, men det gräs som på morgonen störde lite lätt var nu mer eller mindre uppblåst på land. Några båtar såg jag inte av. När jag kom halvvägs på sträckan så fick jag första fisken. Den var i perfekt storlek för att mätta en 3,6 kg:s gädda i en halvtimme.. Faktiskt en av årets hittills minsta. Makalöst liten, nästan som en stor mört. Jag önskar den lycka till i livet…

När jag kommit till slutet av sträckan hände allt plötsligt. En gädda kom upp, ytterligare en och ännu en ville bita över min fluga i svart/guld. Gäddorna stod tätt. När jag på ett väldigt litet område hade tagit fem gäddor från knappa tre kilo och nedåt så klev något större på. Det stångades lite mer än vanligt. Den här är bättre tänkte jag, kanske en 6-7 kgs.. När fisken kom närmare så såg jag att den hade bra längd, bredden var det heller inget fel på. Den var helt klart större än 7 kg. Kan detta vara tian jag väntar på, nja, kanske inte ändå. När jag såg fisken, så såg den mig. Den vände tvärt och försvann utåt. Jag bände på rätt bra och lyckades nästan direkt att vända gäddan. Den vände inåt igen. Efter några mindre ”rusningar”, stånk och stön, den tog trots allt lite lina från mig, så kom gäddan in ganska snällt. Den vred och vände på sig lite men jag fick snart ett bra grepp i ena gällocket. Gäddan var min.

Jag vräkte upp vågpåsen från ryggfickan, pillade fram Samsonvågen från bröstfickan, petade varsamt in mrs pike i påsen och lyfte försiktigt. Vågen stannade på några hekto över nio kg. Påsen väger lite och jag kom fram till att gäddan väger någonstans runt nio kg blankt, kanske 8,8 kanske 9,2..?! Något hekto mer eller mindre spelar faktiskt mindre roll för mig i detta fallet, det är fortfarande tian jag är ute efter och vill ha.

Förresten, om någon hittar en Super Samson 20 kg på botten någonstans, så är den min..

/Ric

En röst från öst..

När jag hörde att det drillats stort i öst så var jag helt enkelt tvungen att göra ett besök till en av mina gamla favoritlokaler. Janne mötte upp på given adress, tanken var att fiska kväll, nästa dags morgon och övernatta på en lokal lokal nära lokalen. Så blev det.

Vi fiskade fredagskvällen utan resultat, vi såg inte någonting alls. När fisket var slut så gick vi till vår övernattningsplats. Väl där, så blev det innan vi gick i säcken några goda JD:s varvat med en massa tjöt. Vi sov inte som stockar den natten, det var hyfsat kallt, säckarna var aningen för klena, så när vi vaknade på morgonen så var vi allt annat än pigga. Kaffe var tvunget att kokas, mackor skulle ätas och när vi gjort de andra nödvändiga behoven så gjorde vi oss redo för en dag på kusten.

Solen hade hunnit upp en bit när vi gick ut på revet. Havet låg som en spegel och vattnet var klart som Trebuscica i Slovenien. Det kändes sådär. Alltså, det är ju inget fel på Trebuscica, det var inte så jag menade.. Vi fiskade ett tag, inget hände. Vi fiskade lite till, inget hände. Vi fiskade och vi fiskade. Inget hände.

När jag lagt ett kast ganska rakt ut mot horisonten, stripat några strip, så ser jag i ögonvrån en fisk som bryter ytan lite lätt, kanske 15 meter bort. Nära var det i alla fall. Jag tog snabbt in en mängd lina, lyfte och vred över ett kast till vänster om mig. Flugan la jag medvetet en aning kort. När vattnet är så här klart och stilla så vill man inte plaska en fluga mitt i fejan på fisken. Jag hann göra tre strip innan något i andra änden drog i flugan sådär härligt segt. Jag lyfte spöet och kände direkt att det här inte var en grönländare. Det skulle kunna vara en rejäl raga, men jag var inte säker, jag kände bara att fisken var ganska stor. Jag fick in kanske en meter lina innan fisken bestämde sig för att den inte ville följa med längre. Den rev av resterande lina från linbrickan och fortsatte vidare. Backingen åkte ut en bra bit. Jag började ana oråd och insåg att det här nog inte alls var en raga. Det kunde ju faktiskt vara en stor blank fisk i andra änden. Fajten fortsatte, fisken var stark, men jag höll i. Efter ett tag så fick jag in fisken så nära att jag kunde se att den hade bra längd. Det var dock lite svårt att se om det var en blänkare eller en blankraga. Det var i alla fall blankt, det såg man. Fisken tröttnade, jag gick in lite långsamt mot Janne som inte var långt borta. Fisken bökade och stökade, men kom till slut in ganska snällt. Janne tailade fisken åt mig. Jag tog över och vi mätte lite snabbt mot spöet. Jag har ett 60 cm märke, men inget 70. Vi mätte och insåg att den var en bra bit från 60 cm. Den var bra mycket längre. Vi kunde utan problem se att fisken ganska säkert var över 70 cm. Fiskens nos landade precis i höjd med en av lindningarna på spöet, någonstans runt 72 cm borde den vara?! Öringen hade en imponerande ryggbredd och stjärtspolen var även den rejält bred. Fisken borde väga minst fyra kilo. Vi tog fyra snabba bilder, för att sen sätta fisken åter. Jag höll den ett tag för att vara säker på att den med egna krafter kunde simma iväg. Det var aldrig några problem, fisken gled galant iväg längs bottnen. Jag tog Janne i näven och tackade så mycket för assistansen. En stor blänkare och nytt pers var ett faktum.

Fisket fortsatte, men det var helt dött. Efter ett tag så kom några danskar ner mot revet. Vi snackade ett tag med dem. De var trevliga och hade bra koll på omgivningarna. Janne bestämde sig för att ta en liten lunchvila i solen. Jag lät danskarna fiska lite och bestämde mig för att gå på upptäcktstur. Jag gick lite söderut för att prova några nya ställen. Jag fiskade av ett parti som såg giftigt ut men inget hände. Jag gick ytterligare lite söderut, gick ut och började fiska. I det tredje kastet så drog det i snöret. En fin liten blänkare hade tagit flugan. Wow tänkte jag, här var ju faktiskt fisk, intressant. Jag fortsatte. Det var verkligen mycket fisk i området, jag drillade mer eller mindre hela tiden. Många bommades dessutom och många tappades.

Min väska stod en bit bort och det var ganska mycket folk som var ute och promenerade. Den stod iofs vid danskarna, men de kunde jag inte se just nu. Kanske hade de lämnat revet för dagen. Jag bestämde mig för att bryta och gå och hämta både väska och Janne. Jag tyckte det var läge, jag hade lyckats kroka och kroka av 18 öringar, varav två nådde hela vägen till 50 cm. Alla var blanka och fina.

Jag tog väskan, fortsatte och hittade Janne ute i vattnet. Innan jag gick ut till honom så sa Janne att dansken bredvid honom hade drillat och tappat en fisk som gissades till tre kilo. Den hade gjort några rejäla luftsprång. Wow tänkte jag, idag är det hett. Jag gick ut och berättade lite i smyg för Janne om vad jag hade hittat lite längre söderut. Janne tittade på mig med stora ögon. Han vevade genast in linan och vi begav oss mot sydligare lokal. Väl där så fick Janne stå där jag stått. Han fick fisk nästan direkt. Jag fick inget. Janne fick en till. Jag fick inget. Janne fick nr tre, men jag fick fortfarande inget. Den fluga som tidigare varit så populär var nu helt ute i kylan. Ett hugg hade jag iofs. Jag skyllde på platsen. Jag stod ju inte där jag stått tidigare…. En limfisk åkte på….och ganska snart stod jag och drillade igen. Limfisken is the shit när fasanen inte hittar fisk..

Vi hade ett trevligt fiske, många fiskar blev det. Janne fick en 55:a på topp, den var dock en aning för mager. Resten var alla under 50 cm. När vi möra och trötta bestämde oss för att sluta för dagen så hade Janne lyckats få ihop till 12 fiskar. Han var minst sagt nöjd. Jag var också nöjd, väldigt nöjd faktiskt. När jag räknade ihop dagens alla fiskar så slutade räkningen vid 28 stycken. Helt galet naturligtvis. Dessutom hade jag fått en riktig pjäs till fisk, en blänkare av stort format. En drömfisk för många och så även för mig. När jag kom hem så kontrollmätte jag med måttband på spöet. Fisken mätte hela 72,5 cm. Jag är mer än nöjd.

/Rich

Sej inte nej till en grand slam..

Det var en helt vanlig kväll.. En helt vanlig kväll på kusten alltså.

Jeppe stod norrut, jag stod söderut. Vi hade varsin sten. Varsin stor sten.

Redan i första kastet hade jag en stöt, bara en liten, men ändock en stöt. Kanske tio kast senare så krokade jag första fisken. Den drog inte vidare mycket, jag var säker på att det var en öring av mindre format, eller kanske en stor tobis, eller en spätta, eller en ulk, eller en näbbgädda, eller en………….. Det var det inte. Det var en torsk……. Nä, det var ingen torsk. Det är en öhh, öhh….en sej. En sej tänkte jag, de ska ju inte finnas här, inte så här långt söderut. Vad i hel….?

Jeppe stod som sagt en bit bort. Han såg att jag ”drillat”.. Han vinkade lite lätt.

Några kast senare så drog det återigen i grejerna. Denna gång var det en öring, en mindre, men definitivt en öring. Jeppe såg även detta. Jag såg att han hoppade ner från stenen, han närmade sig. Förmodligen var han sugen på lite fiske, han skulle inte fiska så länge så han kände väl att han borde ta chansen att ta sig till där fisken kanske kan vara. Där jag stod alltså. När han kom närmare så frågade han vad jag fått. Jag radade upp ett gäng troliga arter att få, men att det inte var någon av de arterna jag fått. Jag sa sen att jag fått en sej. Jeppe tittade så där konstigt som bara Jeppe kan titta. Lite underfundigt sådär.. Lite misstänksamt. Han ställde sig en bit bort. Nästan omedelbart fick Jeppe också fisk. Det var ingen öring. Det var en sej. EN SEJ..! Jeppe var mäkta stolt över att han fått ännu en art på sin retarderade chewy shrimp. EN SEJ. Ännu en art att lägga till handlingarna. Ganska snart fick Jeppe en sej till, och snart krokade han ännu en som släppte framför fötterna på han. En timme hade gått nu.. Tiden går fort när man fiskar. Jeppe skulle nu hem, det fick bli en snabbis idag. Jag stannade kvar. När Jeppe hade gått en bit så krokade jag på ännu en sej. Vi tjoade lite lätt och Jeppe försvann.

När Janne dök upp så hade jag fått 7 sejar och en liten öring till. Janne hade varit vid en annan lokal och hittat två öringar där. Vi började snacka lite lätt om fiskarna, och om det verkligen var sej. Janne fick se en som jag lyckades få precis när han var där. Först så trodde han att det kunde vara bleka, men ändrade sig efter ett tag till att det verkligen var sej. Det är ju inget man ser varje dag.. Det kan dessutom vara lite knivigt att se när de är små. På större fisk blir det lättare. Generellt kan man säga att sejen har ett mindre underbett och lite ljusare rygg, medan blekan har det omvända. Annars är de ganska lika.

Det fanns fler sejar i havet den här kvällen. Jag lyckades hålla räkningen vid liv, den stannade vid 24 stycken. Janne fick också ett gäng. Jag fick dessutom fyra öringar och två torskar. Jag bommade även en näbbgädda, jag såg att det var en näbbgädda, den flög upp över ytan strax efter att den attackerat flugan. Jag var inte missnöjd över bommen, man lär få tillräckligt många av den arten vad det lider… Det blev dock en grand slam ikväll. Ingen vanlig sådan, vilken det nu skulle vara, men ändock en form av grand slam. Förmodligen kommer det inte att hända igen. Jag har inte innan hört talas om att någon har fått sej så här långt söderut, så här nära land och minsann inte vid flugfiske. Det var ett minne att minnas. Det var en grand slam av special sort alltså.

Vi parkeringen så fick vi se när två ugglor gled förbi och satte sig i en tall helt nära oss. De hoade lite lätt. Vi hörde även Hemglassbilen i fjärran. Snuten gled förbi men vi gled hem.

/R

Sol och värme – våren är äntligen här..

Jag skulle komma iväg tidigt idag. Så var i alla fall tanken. Det blir dock inte alltid som man tänkt. I vilket fall som helst så kom jag iväg ganska sent. Senare alltså. Senare än tänkt.

När jag kom fram så stod solen högst, ja nästan i alla fall. Det var i stort sett ingen vind, vattnet var mer eller mindre klart. Närmare land mindre klart, såklart..

Jag började som vanligt och fiskade mig utåt. Det brukar bli så, att börja fiska inåt är ju ganska svårt. Jag tog det försiktigt. Chansen att skrämma strandnära fisk är ju avsevärt större när vind inte behagar finnas, lampan står högt och lyser skarpt. Jag varken såg eller kände nada. Det var dödare än dödast. Jag gick en aning söderut, satte mig och tog en paus. Mackorna kom fram, mitt mjölkblandade kaffe inhalerades och jag mös i godan ro. Det var varmt som fan i solen. Helt enkelt skitvarmt. Jag svettades. Jag mös. Det var t-shirt väder. Våren är här.  Men fisken är det inte.. Pada skvallrade om att Steffan-dansken skulle komma ner för en kort tids fiske. Steffan-dansken är himmapappa, har en villa, jobbar i Dk. Han har alltså dåligt med tid.

Jag hade hunnit ut i vattnet och fiskat en stund när jag ser en gestalt komma ner på stranden en bit bort. Han hade en jacka som var grön. Ungefär som färgen på en Tuborg. Jag gissade att det var dansken som var här, eller där, beroende på hur man ser det. Han var ju här, ja, inte just här där jag var, utan mer där borta. Där han var. Typ?!.. Nåja. Jag såg att han viftade med spöt. Eftersom jag visste att han inte skulle stanna länge så rullade jag efter några minuter in linan och gick i land för att ta ett snack med honom. När jag kommer dit så tjoar vi. Han frågar hur det gått. Jag säger att jag fått nada, nothing, zero och ingenting. Jag förväntar mig naturligtvis att han säger detsamma. Steffan-dansken säger då helt sonika att han på kort tid har fått sju fiskar helt nära land. Nästan på stranden. Eftersom han snackar utrikiska så förstod jag inte först (jag ville inte förstå).. Sa han verkligen sju??.. SJU..(eller syv, eller något annat konstigt) Detta på typ 9 minuter.. Hmm, danskjävel tänkte jag lite snabbt. Komma hit här och ta våra öringar. MINA öringar. I VÅRT land. Han säger nu att han inte var säker på om det var jag som stod ”där borta”. I och med att han inte visste så hade han drillat med spöt nersänkt. Längs vattnet ni vet. Detta är ju faktiskt ett ganska secret spot, en hemlig plats, a place to be alone. Han drillar ungefär lika diskret som en skicklig pimpelfiskare under en tävling. En sån där som kan slita abborre i tid och otid utan att snubben 1,8 meter till höger om honom kan se att han faktiskt drar fisk hela tiden. Så gjorde han alltså. Okej. I see.

Nu säger han att vi faktiskt kan gå bort och kolla om de fortfarande är där. Det är där borta. Han pekar. Jag har precis gått där förbi, men inte sett något. Vi går bort. Vi ser fisk direkt. Dansken kastar och bommar en. Fortsätter, och tappar en. Han säger: Prova du också!! Naaaj, säger jag. Fiska du (din jävel, så kan jag stå här och dö) Jag känner mig som Jeppe. Han säger det en gång till. OKEJ säger jag, och går bort en bit. Jag lallar lite tyst för mig själv. Lalallaalllaaa.. Jag tänker kasta fint från andra hållet. Direkt så kliver det på en fisk. Nu har dansken också lyckats kroka en. Han får sin åttonde fisk, det är en utlekt fisk. Min är en liten blank sak. Väldigt fin faktiskt. Steffan börjar stressa. Han ska snart sticka. Han har ångest. Bara ett kast till. Å ett till.. Jag krokar ännu en, den är som den första. Liten och fin. Steffan får panik. Jää måå fään draaa. Jää måå fään komma hääm.. Jag fattar inte vad han säger. Men förstår snart att han måste sticka. Han springer iväg, kastar sig i bilen, tutar och försvinner. Jag får ytterligare en fisk innan stimmet drar vidare. Jag tar en paus, rapporterar lite snabbt till boysen via internet att Steffan var här och dominerade. (hade en jävla tur)

Det händer inte mer på stället. Jag drar vidare till en ny lokal. Där är det Gräs IF. Jag packar ihop och kör hemåt. Lite senare får jag reda på att Pada har varit där jag och Steffan varit. Han har hittat ytterligare två fiskar.

Det var en jädra fin dag alltså. Det var sol och värme. Våren är äntligen här.

(Men till helgen ska det blir kallt igen)

/Rich..

Skrivkramp..

Vi var faktiskt ute förra helgen också, inte senaste utan den innan den.. Skrivkramp har dock fått oss att inte uppdatera händelsen.

Dagen såg ut att bjuda på skönt väder, att sitta hemma var inte att tänka på, det kunde ju faktiskt finnas fiskar om vill nappa på våra flies. Jag, Jeppe och Rob körde en tur mot en lokal lokal som brukar hålla fisk. Väl där så riggade vi prylarna, knatade de dryga 271 metrarna till ”the place to be”.. Alltså, vi stod ju inte på exakt samma ställe 271 meter bort, utan spred oss från 271 meter och bortåt. Jag gick ner först, Jeppe lite längre bort och Rob gick längst. (typ 394meter) Linan repades av från rullen, jag började fiska närområdet med några kortare kast. Inget hände. Jag repade av mer lina, vadade lite till och kastade lite längre. Flugan landade, ett strip, två strip, tre strip.. Fisk gick på i andra änden, den började rulla lite, jag såg att den var mindre. I samma stund lossnade den.. Damn it tänkte jag. Nytt kast på samma ställe, det kunde ju faktiskt vara så att det var ett gäng inne?!.. Det var det, efter bara några strip så hade jag en dragning, jag lyfte, men bommade fisken. Linan slet jag hem i rasande fart. Nytt kast på samma plats. Inget händer.. Hmm, har de redan dragit vidare? Jag kastar igen. Ett strip, två striiiiii…. En ny fisk kliver på, jag måste ha fått flugan mitt framför näsan på den, nästan in i munnen, bara att gapa och bita ihop. Hur lätt som helst.

Den känns lite bättre. Den rullar lite, går en aning i sidled och är relativt stark. Nu ser jag att det verkligen är en bra fisk, förmodligen över måttet, förmodligen mer åt det blanka hållet än det motsatta. Efter lite segt motstånd, det blir ju mest segt så här års. Fisken rusar ju inget. Den simmar knappt och är bara allmänt stark. Jag vet iofs aldrig när en havsöring i havet ”rusar”.. Kan havsöring göra det?..möjligen simma snabbare, men inte rusa. Backing ser man ju aldrig. Möjligtvis att bonefish rusar, kärringarna på stan och trafiken vid 16-tiden.. Men inte havsöring.

Jag får in fisken, den är riktigt fin. Den är blank. Jag mäter snabbt mot spöt, fisken landar någonstans runt 55-56 cm. En riktigt fin havsöring alltså, den finaste för mig i år.

Vi fiskar vidare, gör några nya strandstopp på andra lokala lokaler, men hittar inte mer fisk på hela dagen. Ibland händer allt på en hel dag på några få kast precis i början. Jag kan tycka att det är jävligt skumt?!

/Rico