Solo

Stack ut själv denna dag, då jag kände att jag behövde det. Ni vet själva att dessa dagar behövs emellanåt, likaväl som de socialare dagarna som delas med vänner. Fiskade av välkända sträckor utan så mycket som en dragning. Tiden gick fort och det verkade som ytterligare en bomtur skulle till protokollet. Sista delen av sträckan, näst sista kastet, blir det stumt i det grumliga vattnet. Det känns som en raga där den vältrar sig och stångar, men i ytan visar sig en blank fisk på måttet – jag förstår inte.. Det borde varit betydligt mer fart i denna fisk. När jag väl har fotat den i handen visar det sig att den har en defekt på ryggraden, som en knyck på ryggraden strax bakom fettfenan, vilket med all säkerhet påverkar fisken framdrivning och kraft i vattnet.

På kollektiv jakt efter prickigt

Många gånger har jag hört (och frågat) om öringarna i Norge, utan att själv ha varit där. Det har pratats om svårflörtade individer som tas på förlängda 15-fots tafsar. Lägg därtill buskar och träd både framför och bakom, över och under.  Storleken på öringarna varierar från 3 hekto till riktiga pjäser på över 3 kilo. Därför fanns det inte tillstymmelse till tvekan i mitt svar, när det diskuterades om intresse fanns till resan som skulle göras med de flesta medlemmarna i medfluga, samt en gästspelare. Planerna smiddes snabbt ihop. 6 goa gubbar, som alla fixar varsin middag, i ett hus vid ett av norra Europas bästa öringvatten. Snacka om setup.

Som besökare för första gången var detta mycket speciellt för mig. Någon har varit där två gånger tidigare, utan att få fisk. Jag visste att detta skulle bli en utmaning. Mitt mål under veckan var att få en fisk och om detta uppfylldes skulle jag därmed vara mer än nöjd. Första dagen, när jag fiskade med Jeppe, tappade jag en hyfsad fisk genom ett för hårt mothugg och stod synnerligen frustrerad vid älvkanten och undrade vad jag gjorde för fel. – Bara lugn, sa Jeppe, det händer alla. En halvtimme senare kliver nästa på. Det var så vansinnigt vackert. En bra drift, precis i strömkanten, där jag sett en öring stå och plocka dagsländor så där försiktigt som bara öringar kan. När jag ser svansviftningen lyfter jag spöet och känner gungningarna fortplantas i mitt spö. Det känns som två kilo, men visar sig väga ungefär 5 hekto. Vilken kraft! Första dagen – målet var nått. Vi förflyttade oss och vid nästa fisk vi ser säger Jeppe: – din tur, jag tog förra. Men jag är så nöjd, euforisk, att jag svarar: – ta du den. Också.

Vi snittade nästan 12 timmars fiske per dag. Eller rättare: 12 timmars vistelse i den tysta vackra norska fjällvärlden, för mycket av tiden går till att smyga, vänta på rätt tillfälle eller bara vänta ut regnet för att kläckningarna skall komma i gång. Vid andra tillfällen känner man hur marken vibrerar när långtradarna kör förbi, där vägen går fem meter från älven och vi gömde oss från öringarna bakom buskar, fullt exponerade för förbipasserande trafik med risk att få på en långtradare i bakkastet.

Hur många fiskar vi fick totalt vet jag inte, men jag vet att jag fick sex stycken och bommade nästan lika många. Tror ni jag är nöjd? Det som också är glädjande är att alla fick fisk, både de som gått bom på tidigare resor men även de som inte fiskar på de mindre öringarna. Jag vet inte heller vikten på största fisken, men om bilderna visar fantastiskt vackra fiskar, så är de ännu vackrare i verkligheten. Min största vägde strax över ett kilo och då var min största ändå minst av de andras största fiskar. Jag är nöjd ändå.

Efter hemkomsten diskuterades det kort och koncist om vem som skulle skriva. Ett förslag räckte: Jens har ju aldrig varit där, alltså får han skriva. Ric-Hard påpekade att jag skulle tydliggöra att jag klarade examensprovet, där andra tidigare har fallerat, vilket jag nu har gjort.

// Jens

  

Biologisk mångfald

Kom i väg ganska sent, men tänker att skymningen är tiden då det händer. Jakten på havsöring fortsätter. På vägen ut provkastar jag den nya linan. Döm till min förvåning när suger det till i lina,trots att det är knädjupt och sandbotten. En id på nästan kilot krokas av med minimal kontakt. Fortsätter utåt och försöker vänja mig vid linans annorlunda egenskaper. Kastar snett utåt vänster för att inte få fler idar, en räcker. Nytt hugg, ny id.

När jag närmar mig området där jag har sett havsöring patrullera är det stealthmode. Jag rör mig försiktigt och håller mig på behörigt avstånd och kastar av området försiktigt för att inte skrämma eventuella torpeder som är inne på födosök. Dragning i flugan, låter flugan sväva tyngdlöst. Två snabba hemtagningar och fast fisk. Inte vad jag hoppats på, utan en liten sej krokas av och jakten fortsätter. Följer kusten och kastar av sträckan. Det finns horngäddor kvar och jag får ett par trots att jag fiskar flugan så sakta att den inte borde väcka deras intresse. Låter den verkligen dala mot bottnen och vara så räklik som möjligt. Nästa hugg kommer som på beställning, men dem korta kampen känns definitivt annorlunda. En liten spätta tog min räkimitation och jag har en ny art på fluga.

Fisket fortsätter och jag känner tacksamhet där jag står utvadad och solen så sakteliga går ner i nordväst. Plötsligt drar det till i linan, då en liite större fisk har tagit flugan och jag undrar vad det är denna gång.

Kvällens fiske avslutas vid elva och jag konstaterar att jag fått fem olika arter. Dock inte den jag hade hoppats på, men kan inte låta bli att vara hänförd av artrikedomen.

After Work

Ni kanske tänker på öl med kollegor eller polare första fredagen efter lön. Så tänker inte jag, utan jag tänker ”äntligen en timme på kusten efter jobbet”. Jag har längtat så. Det är något visst med att just köra efter arbetet, åtminstone för mig. Det är hektiska dagar och råtthjulet snurrar, framförallt när jag är på väg att bli förälder. Det är många grejer som skall fixas och ordnas inför det nya äventyret. Min ventil är att komma till kusten och svinga spöet, om så bara för en timme, innan det mörknar.

Jag är lyckligt lottad som till ganska stor del kan styra över mina tider och dessutom har ett arbete där jag ser havet och dessutom ett par kända ställen om sikten är god. Idag var det alltså dags för årets första ”after work”. Äntligen några grader på rätta sidan om strecket, måttlig SV och mulet. Lågt vatten var känt, men jag lät mig inte nedslås.

På första stället, som inte syns från vägen, bytte jag om och gick ner till vattnet. Då jag inte visste om isen skulle bära eller ej, körde jag vidare. Isfritt, mer blåst och således mer rörelse i vattnet. Tänkte på en känd slogan för skraplotter: ”Plötsligt händer det”. Men inte idag.

Nästa gång tar jag med pannlampa, jösses vad snabbt det blir mörkt så här års.