När jag hörde att det drillats stort i öst så var jag helt enkelt tvungen att göra ett besök till en av mina gamla favoritlokaler. Janne mötte upp på given adress, tanken var att fiska kväll, nästa dags morgon och övernatta på en lokal lokal nära lokalen. Så blev det.
Vi fiskade fredagskvällen utan resultat, vi såg inte någonting alls. När fisket var slut så gick vi till vår övernattningsplats. Väl där, så blev det innan vi gick i säcken några goda JD:s varvat med en massa tjöt. Vi sov inte som stockar den natten, det var hyfsat kallt, säckarna var aningen för klena, så när vi vaknade på morgonen så var vi allt annat än pigga. Kaffe var tvunget att kokas, mackor skulle ätas och när vi gjort de andra nödvändiga behoven så gjorde vi oss redo för en dag på kusten.
Solen hade hunnit upp en bit när vi gick ut på revet. Havet låg som en spegel och vattnet var klart som Trebuscica i Slovenien. Det kändes sådär. Alltså, det är ju inget fel på Trebuscica, det var inte så jag menade.. Vi fiskade ett tag, inget hände. Vi fiskade lite till, inget hände. Vi fiskade och vi fiskade. Inget hände.
När jag lagt ett kast ganska rakt ut mot horisonten, stripat några strip, så ser jag i ögonvrån en fisk som bryter ytan lite lätt, kanske 15 meter bort. Nära var det i alla fall. Jag tog snabbt in en mängd lina, lyfte och vred över ett kast till vänster om mig. Flugan la jag medvetet en aning kort. När vattnet är så här klart och stilla så vill man inte plaska en fluga mitt i fejan på fisken. Jag hann göra tre strip innan något i andra änden drog i flugan sådär härligt segt. Jag lyfte spöet och kände direkt att det här inte var en grönländare. Det skulle kunna vara en rejäl raga, men jag var inte säker, jag kände bara att fisken var ganska stor. Jag fick in kanske en meter lina innan fisken bestämde sig för att den inte ville följa med längre. Den rev av resterande lina från linbrickan och fortsatte vidare. Backingen åkte ut en bra bit. Jag började ana oråd och insåg att det här nog inte alls var en raga. Det kunde ju faktiskt vara en stor blank fisk i andra änden. Fajten fortsatte, fisken var stark, men jag höll i. Efter ett tag så fick jag in fisken så nära att jag kunde se att den hade bra längd. Det var dock lite svårt att se om det var en blänkare eller en blankraga. Det var i alla fall blankt, det såg man. Fisken tröttnade, jag gick in lite långsamt mot Janne som inte var långt borta. Fisken bökade och stökade, men kom till slut in ganska snällt. Janne tailade fisken åt mig. Jag tog över och vi mätte lite snabbt mot spöet. Jag har ett 60 cm märke, men inget 70. Vi mätte och insåg att den var en bra bit från 60 cm. Den var bra mycket längre. Vi kunde utan problem se att fisken ganska säkert var över 70 cm. Fiskens nos landade precis i höjd med en av lindningarna på spöet, någonstans runt 72 cm borde den vara?! Öringen hade en imponerande ryggbredd och stjärtspolen var även den rejält bred. Fisken borde väga minst fyra kilo. Vi tog fyra snabba bilder, för att sen sätta fisken åter. Jag höll den ett tag för att vara säker på att den med egna krafter kunde simma iväg. Det var aldrig några problem, fisken gled galant iväg längs bottnen. Jag tog Janne i näven och tackade så mycket för assistansen. En stor blänkare och nytt pers var ett faktum.
Fisket fortsatte, men det var helt dött. Efter ett tag så kom några danskar ner mot revet. Vi snackade ett tag med dem. De var trevliga och hade bra koll på omgivningarna. Janne bestämde sig för att ta en liten lunchvila i solen. Jag lät danskarna fiska lite och bestämde mig för att gå på upptäcktstur. Jag gick lite söderut för att prova några nya ställen. Jag fiskade av ett parti som såg giftigt ut men inget hände. Jag gick ytterligare lite söderut, gick ut och började fiska. I det tredje kastet så drog det i snöret. En fin liten blänkare hade tagit flugan. Wow tänkte jag, här var ju faktiskt fisk, intressant. Jag fortsatte. Det var verkligen mycket fisk i området, jag drillade mer eller mindre hela tiden. Många bommades dessutom och många tappades.
Min väska stod en bit bort och det var ganska mycket folk som var ute och promenerade. Den stod iofs vid danskarna, men de kunde jag inte se just nu. Kanske hade de lämnat revet för dagen. Jag bestämde mig för att bryta och gå och hämta både väska och Janne. Jag tyckte det var läge, jag hade lyckats kroka och kroka av 18 öringar, varav två nådde hela vägen till 50 cm. Alla var blanka och fina.
Jag tog väskan, fortsatte och hittade Janne ute i vattnet. Innan jag gick ut till honom så sa Janne att dansken bredvid honom hade drillat och tappat en fisk som gissades till tre kilo. Den hade gjort några rejäla luftsprång. Wow tänkte jag, idag är det hett. Jag gick ut och berättade lite i smyg för Janne om vad jag hade hittat lite längre söderut. Janne tittade på mig med stora ögon. Han vevade genast in linan och vi begav oss mot sydligare lokal. Väl där så fick Janne stå där jag stått. Han fick fisk nästan direkt. Jag fick inget. Janne fick en till. Jag fick inget. Janne fick nr tre, men jag fick fortfarande inget. Den fluga som tidigare varit så populär var nu helt ute i kylan. Ett hugg hade jag iofs. Jag skyllde på platsen. Jag stod ju inte där jag stått tidigare…. En limfisk åkte på….och ganska snart stod jag och drillade igen. Limfisken is the shit när fasanen inte hittar fisk..
Vi hade ett trevligt fiske, många fiskar blev det. Janne fick en 55:a på topp, den var dock en aning för mager. Resten var alla under 50 cm. När vi möra och trötta bestämde oss för att sluta för dagen så hade Janne lyckats få ihop till 12 fiskar. Han var minst sagt nöjd. Jag var också nöjd, väldigt nöjd faktiskt. När jag räknade ihop dagens alla fiskar så slutade räkningen vid 28 stycken. Helt galet naturligtvis. Dessutom hade jag fått en riktig pjäs till fisk, en blänkare av stort format. En drömfisk för många och så även för mig. När jag kom hem så kontrollmätte jag med måttband på spöet. Fisken mätte hela 72,5 cm. Jag är mer än nöjd.
/Rich
Medfluga.se 